Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

En unik tobakspipa

Zackaaz, kung över minkeserna, gav 1722 sin tobakspipa av svartgrön serpentinsten som ett minne till Andreas Hesselius från Folkärna i Dalarna. Denne lämnade det året sin tjänst som präst i den engelska kolonin Delaware för att återvända till Sverige.

Präster till Nya Sverige

1697 sände Karl XI tre unga studenter som nyvigda präster till Amerika mot löfte att de skulle få högavlönade tjänster när de kom tillbaks.(Se berättelsen om Pastor Erik Björk.) Två av prästerna dog i Amerika och den tredje bad efter tio år att få komma hem igen. Det gällde alltså för Jesper Svedberg, som var biskop över ”Skara och Amerika”, att hitta ersättare. Två blev hans hustrus systersöner. Den ene av dem, Andreas Hesselius, hade egentligen tänkt sig en naturvetenskaplig karriär vid Uppsala universitet och disputerat på en avhandling om vandalerna. Den andre, hans femton år yngre lillebror Samuel Hesselius, fick åka när hans äldre bror Jakob vägrade.[i]

Amerika visade sig inte alls vara vad Andreas Hesselius förespeglats. I ett brev drygt ett halvår efter ankomsten 1712 berättar han:

 ”det klack i bröstet” på honom när han fick se prästgården i Christina. Den var ”liksom en knektestuga i skogen, där eljest ingen ringaste byggnad var tillhörig, ja icke ett skjul över dörren en gång. ... I stället för kök, betjäna vi oss av släta fältet, där all vår mat kokas under bar himmel, undantagande om vintern och när man för regn måste söka brädeskjul. Bättre villkor för oss hava vi intet till att vänta, ty varken kunna våra arma åhörare hålla oss bättre eller hava det bättre själva. Ty såsom detta folket, bestående av mest finnar, leva föga annat än uti statu naturali (naturtillståndet), helt plumpt och incivilt (ociviliserat), så räkna de allt nog för sig när magen har nog, och den hava de så mycket lättare att förnöja som landet är fruktbart och låter sig, utan stort arbete, brukas. Härav kommer, att förnuftet är så nedmöglat uppå en del av våra svenska, att de likare synas leva vitam pecuniam (djurliv) än humanam (mänskligt).”

I ett annat brev från samma tid skrev han om sin längtan tillbaks till Sverige:

 "Om Gud hjälper mig dit igen, så vill jag räkna mig till en av de sällaste människorna på jorden."

Med tiden vande Andreas sig vid förhållandena och han fick utlopp för sitt vetenskapliga intresse genom ett omfattande studium av växt- och djurlivet och indianernas leverne.

Svenskarna hade fått ett speciellt förhållande till indianerna. Mest berodde det nog på att de var beroende av dem som var ungefär trettio gånger så många och helt hemmastadda i området. Bidragande kan också ha varit att svenskarna, till skillnad från holländare och engelsmän, hemifrån var vana att röra sig i skog och mark och vana vid att man där då och då träffade på folk med andra språk och seder - finnar, samer och andra. Nästan hälften av svenskarna var för övrigt finsktalande från finnmarkerna i Värmland. Den svenska allemansrätten stod också nära indianernas rättsuppfattning om hur man fick använda naturen.

Ett uttryck för svenskarnas syn på indianerna – eller vildarna och vildskorna, som de kallade dem - var att de uppfattade deras hövdingar som kungar. Några av de svenska prästerna blev också förbryllade över att de amerikanska hedningarna, som de skulle omvända, visade sig var mer skötsamma, moraliska och pålitliga än de kristna.

Några månader efter sin ankomst skrev Andreas Hesselius i sin dagbok om indianerna:

"Först vill jag påpeka att dessa vilda människor äro till sin kropp och sitt sinne helt lika andra människor." Med åren blev han bekant med flera av dem. Han fick följa med dem på utflykter i naturen och delta i deras fester och i begravningar.[ii] Han är den nästan ende europé vid denna tid som gett en positiv bild av indianskor. På ett ställe berättar han exempelvis att ”en stund därefter kommer drottningen spatserande med sina vildskor en efter en”. Hon utmärktes framför de andra bara av ett svart tyg, som hon bar över den ena axeln. Hyn i hennes ansikte var något ljusare än de andras, tyckte Andreas, men säger att det kanske berodde på kontrasten mot det svarta tyget. ”Eljest var hon en liten nätt och välskapat människa, men såg nästan för menlös ut att vara drottning ibland så många fräcka vildskor av illsluga ögon.”

Andreas lyckades bara omvända en enda indian till kristendomen, och denne återgick snart till sin gamla tro. Däremot blev hans församlingsarbete mycket uppskattat och 1719 utnämndes han till prost över de tre svenska församlingarna i Nordamerika.

Andreas gifte sig med svensk-holländskan Sara Wallrawen och fick 1714 sonen Anders. I sin dagbok berättar han:

”Min äldste son, 2 år gammal, var mycket sjuk av maskar i magen, då en hederlig indianska, Chicalicka Nanni Kettelev benämnd, konung Shikàans syster, påtog sig att kurera honom med ett slags gräsrötter, som hon hämtade i skogen närmast intill Prästgården. Ingen ur mitt hushåll fick följa med till skogs, ifall de skulle kunna igenkänna gräset. Hon kom hem med rötterna, som var ganska lika maskarna hon utdrev, och strax därpå tog hon ett par gråstenar, varemellan hon gnuggade rötterna, som hon sedan lade i ett glas källvatten och gav barnet att dricka. Efter en liten stund hade medicinen en så stark verkan att maskarna genom uppkastning avlägsnades, men vi hade lite hopp om att livet skulle räddas, eftersom barnet därpå svimmade. Indianskan hade då ett vatten av en annan rot, som hon ingöt i munnen på barnet, och gjorde det inom några minuter livligt och kvickt igen så att det efter fyra dagar var helt återställt och friskt.”

Tillbaka till Sverige

Hösten 1722 fick Andreas Hesselius två erbjudanden, ett från biskopen och guvernören i Maryland att bli präst på ön Kent i Maryland och ett från Jesper Svedberg att återvända till Sverige. Hesselius valde det senare alternativet och blev 1725 kyrkoherde i Gagnef. Han avled 1733 i Falun, dit han sökt sig för läkarvård och där brodern Jakob bodde.

Sonen Anders studerade vid Uppsala universitet, där han skrevs in som Andreas Hesselius, americanus. Redan den 19 december 1725 disputerade han på en avhandling om den kristna påsken. I november 1736 anställdes han som engelsklärare vid universitetet – ”att undervisa i sitt modersmäl engelska”. Följande år utsågs han till ”engelsk språkmästare”, en titel som närmast motsvarar vår tids docent. Den 25 juli det året donerades till universitetsbibliotekets kuriosasamling den pipa som minkesernas konung Zackaas skänkt hans far. Det är väl mycket sannolikt att donatorn, som enligt bibliotekets protokoll hette Hesselius, var Anders Hesselius och det är väl inte helt osannolikt att Zackaas kan vara ett annat sätt att stava namnet på hövdingen som i Andreas dagbok kallas Shikàans och vars syster botat Anders som barn.

Vid pipan är fäst en liten metallbricka av silver med denna text på ena sidan:

Hac Fistula Nicotiana a Zackaeaez Rege quodam, Americano in signum memoriae Praep. et. Pastori Christinensi in Pensylvania Mag: And: Hesselio donata est A:o 1722.[iii]

och på den andra sidan:

Förtryter du min vän jag mig den äran tar
att dold och gömder bli bland guld och ädla stenar.
Så vet att jag ej är så ringa som du menar,
ty de minkesers kung Zakkaz mig brukat har.
Min ålder och figur mig givit har det värde
att mig till detta rum Hesselius förärde.

Anders Hesselius var en flitig versskrivare. Han och Olof Celsius gav i Uppsala ut en tidning på vers och han försörjde sig långa tider som författare av beställda tillfällighetsverser och under 1742-43 års krig som krigspoet. Det talar för att han kan ha skrivit versen. Visserligen sägs det i universitetsbibliotekets protokoll 1737 att pipan skänkts till Andreas Hesselius, "som vid samma pipa låtit hänga en silverkedja och skylt med denna inskription ... ", vilket måste betyda att Anders far också skrivit versen. Mot detta talar dock att denne inte kunde veta att pipan fyra år efter hans död skulle doneras till universitetet och alltså inte kan ha givit versen dess innehåll. En möjlighet är att han var den som fäst brickan vid pipan och skrivit texten på den ena sidan och att Anders senare lagt till versen på baksidan. En invändning mot detta kan möjligen vara den felaktiga uppgiften att Christine församling 1722 låg i Pennsylvanien. I själva verket hade området där den låg ett tiotal år tidigare brutits ut till en egen koloni benämnd Delaware.

Universitetsbibliotekets kuriosakabinett förvarades i ett rum i Gustavianum som kallades Galleriet och låg en trappa upp innanför de tre mittfönstren mot domkyrkan. Huvudattraktionen där var det konstskåp som tillverkats i Augsburg åt Gustav II Adolf och som Karl XI skänkt till universitetet. Vart efter som universitetet fick nya föremål som passade ihop med samlingen i konstskåpet tillfördes de denna. Så skedde med pipan. Någon har tagit reda på att pipan var gjord av serpentinsten, en vulkanisk bergart, och antecknat det i föremålsregistret. I samband med de förändringar som senare skett i Gustavianum har den tillsammans med en del andra föremål från konstskåpet flyttats till ett magasin.

 Så långt verkar allt relativt klart. Kanske det bör tilläggas att de som svenskarna med ett uttryck från sina närmaste indiangrannar längs Delawarefloden, lenaperna, kallade för minkeserna (förrädarna) är det folk som bodde längre in i landet och numera kallas susquehannas.

  

Hesselius indianpipa.

Gustavianums pipa
©Uppsala Universitets Konstsamlingar

Men så kommer Linné in i bilden!

Sommaren 1734, ett halvår efter Andreas Hesselius död, besökte Linné prästgården i Gagnef i sällskap med bland andra Benjamin Sandel. Han var son till Andreas Sandel, som 1713-1719 varit Andreas Hesselius kollega i Amerika. Liksom Anders Hesselius var Benjamin Sandel född i Amerika, men tio år äldre än Anders. På vägen till Gagnef hade de träffat Erik Björk, som varit Andreas Hesselius företrädare i Amerika och den ende som kommit tillbaks av de tre först utsända prästerna. Linné och hans sällskap bör alltså inte ha varit helt okunniga om saker och ting i Nordamerika.

I Gagnefs prästgård fick de se Andreas Hesselius samling av naturalier från Amerika. Den 15 augusti skrev Linné i sin dagbok bland annat:

En tobakspipa vistes från Amerika av serpentinsten, funnen i en åker, vars strut såg ut som ett avbrutet svärd, och nästan så dess klack.

Intill texten har Linné ritat av pipan. Den är mycket lik Gustavianums pipa.

Det framgår inte av Linnés text om åkern, där pipan hittats, låg i Gagnef eller någonstans i Amerika. Det framgår inte heller vem som visade pipan och lämnade uppgiften om åkern. Andreas Hesselius andra hustru, Brita Lagerbeck, som han gift sig med i Sverige efter hemkomsten, bodde dock kvar i prästgården med barnen i det andra äktenskapet[iv] och de yngsta barnen från det första äktenskapet. Det äldsta av dem, Maria Kristina, var född i Amerika, men bara 12 år gammal. De kan ju ha missförstått någonting som de hört berättas från Amerika. Men de äldre barnen från det första äktenskapet, Anders, nu 20 år, och Jonas, 14 år, kan ju ha varit hemma på sommarlov från sina studier i Uppsala, och de bör kanske ha vetat bättre.

Kan den pipa Linné ritat av vara samma pipa som den universitetet senare fick? I så fall måste Linné eller hans sagesman ha missuppfattat påståendet att den hittats på en åker och uppgiften i universitetsbibliotekets protokoll, att Andreas Hesselius fäst silverbrickan med uppgiften om Zakaaz vid den, vara felaktig. Eller kan det vara så att Anders Hesselius hittat på historien om Zackaaz och kanske skänkt pipan till universitet för att få tjänsten som språkmästare? Anders var nog inte helt pålitlig. Samma år som han skänkte pipan fick han av universitetet ett stipendium för att ge ut en engelsk grammatik. Någon sådan sågs dock aldrig till och 1739 drogs stipendiet in på grund av ogiltig frånvaro från lärartjänsten. Året innan donationen hade hans farbror Samuel Hesselius för sin del gjort en stor donation av amerikanska föremål uppenbarligen i förhoppningen att det skulle hjälpa honom att få den eftertraktade tjänsten som kyrkoherde i Norberg.

Det sannolikaste är nog ändå att det är frågan om två olika pipor. Men varför visades i så fall inte båda för Linné? En förklaring kan vara att Anders redan fått med sig den ena pipan till Uppsala. Den kan ju ha haft en speciell koppling till honom om den indianska som botat hans sjukdom var syster till Zackaaz. För detta talar kanske också att det med donationen av pipan följde "testiklar av en Carvo Muscato, av vilken den ena, är halvt bortskuren" och att Linné inte har dem med på den lista över föremål som han fick se i Gagnef. Å andra sidan skall uttrycket ”Carvo Muscato” möjligen tolkas som Cervus Muscatus och anses syfta på myskhjort, vars testiklar användes för parfymtillverkning. Myskhjortar finns inte i Amerika och testiklarna kanske därför inte kommit från Andreas Hesselius.

Studerar man Linnés pipteckning i detalj ser man skillnader jämfört Gustavianums pipa. Linné utmärkte sig aldrig som en god tecknare, men olikheterna mellan pipan på hans bild och Gustavianums pipa behöver inte bero på Linnés bristande teckningskunnande.

Indianpipor är ingen sällsynthet i svenska museer. De var populära souvenirer och piprökning ansågs hälsosamt, inte minst av Linné som var en flitig rökare. Men ingen utom Gustavianums pipa är knuten till en namngiven indianhövding från början av 1700-talet.

Att Linnés dagboksanteckning väcker frågor som har med bröderna Hesselius att göra är dock inte unikt för pipan. Både Andreas och Samuel Hesselius sände och tog med sig hem en mängd föremål från Amerika. De etnografiska föremålen kom att bilda grunden för det nuvarande Etnografiska museet i Stockhokm, men de festa av naturalierna hamnade vid Uppsala universitet. Där sorterade Linné om dem och blandade ihop dem med andra samlingar för att få allt ordnat enligt sitt system. Med några få undantag är det därför idag omöjligt att säga vad som kommit från vem av dessa föremål.

Noter

[i] En annan bror, Johan, blev läkare och mineralog, vän till Linné och kollega till honom i Vetenskapsakademien.

[ii] Detta gällde också hans yngre bror Gustav som var porträttmålare och av någon anledning följt med till Amerika. Han gjorde senare de berömda porträtten av en indianhövding och dennes talesman, länge de enda riktiga avbildningarna av indianer.

[iii] Denna tobakspipa gavs av den amerikanske kungen Zackaeaez som minnestecken till prosten och pastorn i Kristine (församling) i Pennsylvania magister Andreas Hesselius år 1722.

[iv] Den 7-årige sonen Gustav skulle som vuxen bli konstnär och göra det välkända porträttet av Linnés apa Grinn

Källor

Muntliga uppgifter från Margareta Nisser Dalman och Urban Josefsson, Museum Gustavianum, Staffan Brunius, Etnografiska museet, samt Åsa Henningsson, Uppsala universitetsbibliotek.

Acta Bibliothecae Upsaliensis ab Anno 1727-1757. Uppsala universitets biblioteks arkiv.

Inventarium över Gustav Adolfs konstskåp. Uppsala universitets biblioteks arkiv.

Claes Annerstedt. Uppsala Universitets Historia, tredje delen 1719-1792.

Nils Erik Baehrendtz. Nybyggarnas indianska grannar, ingående i Det Nya Sverige i landet Amerika, ett stormaktsäventyr 1638-1655. 1987.

Peter Stebbins Craig. The 1693 census of the Swedes on the Delaware. 1993.

Gunlög Fur. Konsten att se, bröderna Hesselius möte med indianer i östra Nordamerika. http://www.vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer1/art9709.html

Gösta Hansson och Leon Herzog. Västerås stifts herdaminne, II:2 1700-talet. 1990.

Andreas Hesselius Dalekarlus. Pascha Christianorum. 1725.

Linnés Dalaresa, Iter Dalekarlium, jämte Utlandsresan, Iter ad Exteros, och Bergslagsresan, Iter ad Fodinas. Svenska Linné-Sällskapet och Nordiska Museet. 1953.

Yngve Löwegren. Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet, ett bidrag till zoologiens historia.1952.

Nils Jacobsson. Svenska öden vid Delaware 1638-1831. 1938

Lars Östlund. Andreas Hesselius, dalapräst och naturskildrare i 1700-talets Delaware. 1993.

Lars Östlund. Hesselius, den bortglömda släkten. 1989.

Hans Ling