Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Trefaldighetskansen ritad av Per Lindeström

Nu berättar Sven Trummeslagare att Stuyvesant sände mot Kiämpe en löjtnant med en trumslagare som begärde att kommendanten skulle komma och själv tala med Stuyvesant. Och de blev stående vid den lilla kilen.

Nu frågar kommendanten Skute om han uti allt detta, som förut sagts, hade tagit råd av sina officerare. Kommendanten svarade ja, men de andra officerarna nekar alldeles därtill. Men om ackordet har de alla samtliga givit sitt råd, att han det skulle söka det som var gott för överheten och för dem, och att de hellre ville dö där inne än att de skulle mista så gott som en knapp utur kläderna efter traktaten. Detta betygar Gyllengreen och Stålkofta.

Den samma dato bittida om morgonen gick kommendanten till bemälde löjtnant och tambour[6] med 2 musketerare, och då mötte de Styvesand mitt i rydet mitt mellan skansen och hans läger. Då frågade Stuyvesant kommendanten om han ville överlämna skansen. Då svarade kommendanten:

- "Jag  vet icke vad jag skall svara er. Jag har icke heller betänkt mig där uppå, förty jag har icke tänkt att ni skulle komma och attackera Kongl. Maj:ts fort."

Då svarade Stuyvesant:

- "Det är icke Kongl. Maj:ts fort, utan Generalstaternas och Västindiska Kompaniets fort och land," och att han ville låta folket troppa upp där, och icke skjuta ett skott.

Så svarade Skute:

- "Då skall de icke alls komma tillbaks igen med hälsan."

Därtill svarade Stuyvesant:

- "Mister jag en man, då skall icke någon man, hund eller hane[7] bli skonad av era."

Då begärde kommendanten att han måtte få se Stuyvesants order. Därtill svarade Stuyvesant:

- "Jag har order av Generalstaterna och Västindiska Kompaniet, som har haft bud till Sverige och Hans Kongl. Maj:t. Han säger sig inte veta av de order att (Risingh) skulle inta fortet Casimir.[8] "

Och kapten Koningh sade sig ha varit därom i Sverige. Därmed avträdde Stuyvesant och lät kommendanten stå hos de andra. Omsidor kom han igen och sade:

- "Vill ni komma med mig ombord så vill jag visa er mina order."

Då följde kommendanten med Stuyvesant ombord. När han då kom dit, visade han honom ett brev som han läste för honom, varuti stod att han skulle inta Fort Casimir. Men Christina var inte nämnt, vilket han också sade själv samt också sedan bekände; att han hade inget att befatta med Fort Christina, utan hellre ville att kan kunde bli så god vän med herr guvernören att de vågade vända ryggen mot varandra.

Dessa officerare, löjtnant Gyllengreen, Johan Stålkofta och de andra, bekänner att de har förmanat kommendanten, när han gick ut, att han skulle ackordera på det bästa sättet som var möjligt, och att de skulle marschera ut så: med flygande fana, brinnande luntor, kulan i munnen, över- och undergevär samt all annan ammunition.[15] Eljest ville de inte gå ut ur skansen med livet, såframt de skulle mista en knapps värde. Detsamma vittnar Nils Utter. Men kommendanten och korpralen säger att de inte har talat om flygande fana, brinnande lunta eller någon annan ammunition den morgonen. Men de nekade inte att det var omtalat så föregående dag.

Imedlertid hade kommendanten på skeppet gjort ackordet med Stuyvesant och skrivit under så som originalet finns på högtyska hos herr guvernören. Varuti andra punkten förmäler, att han skulle marschera ut med folket, men inte är förmält rum eller plats - Christina eller annorstädes - ej heller tiden när de skulle marschera.

Och sedan, när han kom hem, bragte han fienden med sig till skansen. Nu inkallades folket, som var där i skansen, och frågades huruledes det var. Då berättade alla med en mun:

- "När kommendören kom med kaptenen Konings till skansen, följde den holländska truppen om 78 man dem uppå hälarna allt till lilla kilen. Då sände kommendanten Sven Trummeslagare till skansen och befallde upplåta porten och holländska truppen filerade över kilen, man efter man, och ställde sig sedan nedanför backen."

              Då ropade Gyllengreen från nordostpynten till kommendanten:

- "Huru nu, huru nu, vad för ackord?"

Kommendanten svarade med utslagna händer att vad vi begär det är efterlåtit.

- "Vi kan inte bättre ackord begära."

Det vittnar också ingenjören Lindeström; att han det samma också har hört av kommendanten. Detsamma vittnar soldaterna; att de det samma av kommendanten har hört därefter inne uti fortet.

Hodem die, den 24 september, sedan allt detta ovanbemälda var förrättat frågade herr guvernören Johan Risingh kommendanten Sven Skute om han nu hade satt[14] holländarnas tjänst. Skute svarade:

- "Det bevare Gud mig ifrån. Det har jag icke gjort."

Åter frågade herr guvernören Skute:

- "Varför har ni då sökt att debauchera[9] Kronans folk, som vill gå med honom[10] till fäderneslandet, att bli hos er[11] här i landet, helst efter jag icke vet vad er på Kronans vägnar nu härefter er skall ombetros."

Då svär Skute att han aldrig hade sådant tänkt, mycket mindre gjort.

Då lät herr guvernören Nils Utter och Nils Rääf komma in. Och Nils Utter berättar att Sven Skute hade först med godo talt med honom, att han skulle bli kvar här hos honom. Men eftersom Utter alldeles nekade och sade sig icke vilja bli kvar, om han än ville ge honom ändå så mycket. Då sade kommendanten att de som förr hade stått under hans kommando de skall också göra detsamma härefter. Då hade Utter svarat:

- "Förr än jag skulle nu här i rivieret bli kvar, vill jag gå till Virginien och förbli där till våren och bege mig hem med skeppen."

Då förbannade sig Skute att ingen skulle komma ut ur rivieret utan att han skrivit under. Allt detta vittnar Nils Rääf och bemälde Utter.

Återigen frågade herr guvernören Skute:

- "Till vad ändamål sände ni bud till mig att jag icke skulle slakta någon oxe här? Orsaken var att ni behövt dem till att bruka er åker med. Samt av min tobak har ni erbjudit halvparten åt Nils Rääf, om han ville bli kvar hos er."

Detta bevisade Utter och Nils Rääf Skute i ögonen. Men han förbannade sig så illa att det var synd att höra på och folket förundrade sig storligen däröver, eftersom mesta delen visste att allt detta var sanning.

Noch frågade herr guvernören Skute om han icke hade sagt, att herr guvernören inte skulle komma starkare härifrån än själv sjätte, undantagandes faktorn med sin dräng. Detta nekade Skute nu som tillförene alldeles, och sig häröver förbannade att inget av detta var i sanning. Vilket dock 2 personer, Nils Utter och Nils Rääf, ville förklara med sin ed, om det fordrades; att allt detta är bara sanningen.

På båten emellan Eylandet och skansen frågade Skute herr guvernören till råds vad han skulle göra. Han hade tänkt sig med några som blir kvar här i landet, namngivandes Jöns Smed, Petter Semskemakare samt andra som blir kvar här i landet, bege sig in i skansen Christina för att bo där. Därpå svarade honom herr guvernören:

- "Det är tvärt emot varje resolution. Vi har en gång överlämnat skansen åt holländarna efter det gjorda ackordet och den som nu blir boende i den kan icke vara hållen för Kongl. Maj:ts troman, utan förr som en annan, till dess vår allernådigste Konung och principaler detta allt redressera. Gör som det täcks er."

Och sedan över bordet i skansen, sade herr guvernören till Skute:

- "Jag hör att ni låtit anmoda min pojke Christoffer igenom vår förra trumslagare Schalberg, som är förlupen, att han skulle bege sig till er, och sagt att ni skulle gå så långt fram hemma i Sverige som jag."

Skute nekade det med höga och dyra eder. Och likväl har det i sanning passerat såsom bemälda Christoffer bekänner och andra har hört.

Att detta är så passerat och intet här uti inställt, som icke med skäl eller vittnen är vordet bestyrkt, betygar nu undertecknade, actum ut supra, uppå Timmerön vid Christina Fort den 24 september anno 1655.

Johan Risingh           

                                           Henrik von Elzvie              Sven Höök

Jakob Svensson         Per Hansson Wendel          Mats Hansson

Per Rambo (bomärke)

Epilog

Den 29 september skrev Sven Skute ett brev till rikskanslern Erik Oxenstierna där han förklarade att han inte hade haft någon möjlighet att försvara Trefaldighet mot den holländska övermakten.  Till brevet fogade han två intyg om vad som hänt. Det första innehåller en beskrivning av händelseförloppet och är undertecknat av 23 personer, bland dem Johan Stålkofta. Det andra är undertecknat av Gyllengreen, Lindeström, Stålkofta, Peder Hiort, Lars Collin och korpralen Anders Olsson. De förklarar i mustiga ordalag att Skute velat stå mot fienden som en lojal, uppriktig och manlig soldat men att till sist alla utom han och undertecknarna gjort myteri och förklarat att de för hundra djävlar heller ville leva i Helvetet än låta fienden slita dem i tusen bitar.

Efter Trefaldighets kapitulation bjöd Stuyvesant Skute, Gyllengreen, Lindeström, Stålkofta och det andra befälet på middag. De sattes sedan i arrest i skansen medan holländarna började belägra Christine skans och att härja och bränna över hela Nya Sverige. Bland annat brändes den förre guvernörens residens, Printzhof, ned till grunden.

Johan Risingh hade inga möjligheter att försvara kolonin. Han hade inget enda krigsfartyg och efter Trefaldighets kapitulation förfogade han bara över ett trettiotal soldater och några frivilliga. Både lenâperna och deras grannar Susquehanockstammen ställde dock upp på svenskarnas sida, även om det är diskuterat om det var ett slumpartat sammanträffande  eller om det fanns en samordning. I vart fall anföll de med 64 kanoter Nya Amsterdam och en styrka på 900 man drogs ihop för att angripa de holländare som fanns i Nya Sverige. Man lyckades dock inte nå någon samverkan och efter två veckors belägring kapitulerade även Christine skans.

Kapitulationen skedde under alla vederbörliga artigheter. Fästningsbesättningen halade den svenska flaggan och sköt holländsk lösen med fästningens kanoner. Saluten besvarades från de holländska örlogsfartygen, varefter den lilla svenska truppen marscherade ut ur fästningen med trumslagare, trumpetare och fanbärare i spetsen. Befälet bar dragna svärd och manskapet var stridsberett med gevärskulor i munnen och luntorna tända. Så marscherade en holländsk trupp in i fortet och hissade den holländska flaggan. Senare på kvällen bjöd Pieter Stuyvesant de svenska officerarna på middag.

Vid middagen föreslog Stuyvesant en överenskommelse som innebar att svenskarna skulle få behålla den norra delen av kolonin med Nya Göteborg som huvudort. Johan Risingh sade dock nej. Han hade inte befogenhet att ingå sådana avtal på kungens vägnar och han räknade med att den svenska flottan snart skulle återta hela kolonin.

Holland tog alltså hela Nya Sverige och Johan Risingh och en del av svenskarna återvände till Sverige. Till resan fick de låna 1.600 gulden av Stuyvesant. En del av svenskarna - däribland Johan Stålkofta - avlade trohetsed till den holländska republiken. Antagligen tack var hotet från indianerna gick Stuyvesant med på att svenskarna skulle få behålla lokalt självstyre med egen domstol, egen kyrka och egen kommunalförvaltning med en egen magistrat. Ledande för det självstyrande området blev Sven Skute, löjtnanten Anders Dalbo, fänriken Jakob Svensson och sheriffen Gregorius van Dyck. Magistraten bestod av Olov Stille, Mats Hansson, Peter Rambo och Peter Kock. Den sistnämnde tog därmed ett rejält kliv på den sociala stegen. Han var en soldat som åtagit sig att bli kock på Kalmare Nyckel i stället för att avtjäna det fängelsestraff som han dömts till i Stockholm.

Gamla Sverige ger upp Nya Sverige.

Den svenska regeringen hade fullt upp med kriget i Europa och inga möjligheter att försöka ta tillbaks Nya Sverige. Den fick nöja sig med diplomatiska protester.

Strax efter den holländska erövringen dök dock det svenska skeppet Mercurius, som lämnat Sverige några månader tidigare, upp på Delawarefloden helt ovetande om att det befann sig på numera fientliga farvatten. Ombord på skeppet fanns ett stort antal svenska emigranter. De holländska myndigheterna gav order om att dessa skulle transporteras till Nya Amsterdam och slå sig ned där. Detta väckte dock våldsamma protester. Inte minst indianerna ställde upp till svenskarnas försvar och bordade skeppet och såg till att passagerarna kom i land.  Till slut insåg holländarna att de inte hade tillräckliga maktmedel att driva igenom ordern och svenskarna tilläts att slå sig ned i det förra Nya Sverige. Bland dem fanns finnen Karl Jönsson från Letstigen i Värmland med hustru, tre barn och en piga. Hans dotter Kristina gifte sig så småningom med Johan Stålkofta. 

Efter den svenska kapitulationen upprättade Johan Risingh en förteckning över den egendom som staten förlorat. Den ger en bild av hur Nya Sverige såg ut. Inledningsvis beskrivs området i dess helhet:

"Obrukade och obesuttne land voro mestadels uti och vid Nya Sverige Rivieret, vilken rivier eller älv med dess åar (vid pass 15 farbare), kilar och strömmar, så ock därvid belägne höga land med skogar, nidrungar eller flackter och öar etc. Kronan och bemälde kompaniet … tillhöra … ; räknandes utmed älvens stränder, allt upp till Avfallet[12], 30 mil i längden och 1/4 på vardera sidan.

Dessförutan förärade oss de stridbare minqueser[13] tvenne sköna rivierer och land inemot deras gränser belägne, Cheakakiqvae och Amisackan benämnde, 22 mil i längd och 12 mil i bredd vid pass hållandes; och gåvo oss goda konditioner där att bygga och bo; lovandes att försvara oss emot varje fiende och att giva oss första året så mycket hjortekött och majs som vårt folk där kunde nära sig utav; allenast vi där kunde handel med dem hålla, särdeles med kläde, krut, bly och bössor och dem där reparera låta, när dem därpå något felades.

Strömmar och kvarnställen många och därtill mycket skön skog av ek, valnöt (svart och vit) …

         Avröjde land till plantager för kompaniet

1. En plantage vid Fort Christina av soldaterne avröjd och sedan med majs, vattenmeloner, pomponer och andra jordväxter beplantad till deras egen nytta …

2. En avröjning på Översidolandet gent emot Fort Christina för kompaniet, allt ifrån Christinae Kil in till Johan Antes land …

3. Därhos löjtnanten Sven Hööks plantage på samme kompaniets avröjning och därpå han planterat 200 kulor majs, 600 kulor tobak …

4 Clemet Matssons land ovanföre Fort Christina, planterat med majs och tobak 2 tunneland … Item hans hus …

Erkändes allt till kompaniet, efter han till holländarne över vallen rymde i Fort Christinas belägring.

5. Fänrikens P. Vendels land, ändock med egen bekostnad avröjd vid Fort Christina var 3 tunnor land med majs, tobak och jordefrukter planterat …

Hans hus i Nybyggefläcken, Christina …

En hans trädgård med bärande träd och kryddor …

6. Konstapel Johan Stålkoftas land på Humleön med jordfrukter beplantad …

Hans hus vid Fort Christina …

7. Arklimästare Johan Danielssons plantageland vid Fort Christina …

8. Vid Fort Trefaldighet eller Casimir. Nämligen kapten Skutes plantage …

Ibidem löjtnanten Elias Gyllengrens plantage …

Ibidem rustmästares Anders Kempes plantage …

Ibidem någre soldaters plantager …

Alle desse plantager och hus äro igenom holländarnes fientlige anfall fördärvade och till intet vordne …"

 Därefter följer en uppräkning av "uppbrukade och besådde" land. De var "Uppland (där så kallat)", Printztorp, gärdet vid Kristine skans, översidolandet mitt emot skansen, Klaslandet och i "Finland (där så kallat)" tre röjningsland, Johan Skovels land, "Silleryd eller Spickesillslandet" och Ivars land. All denna egendom hade genom holländarnas anfall blivit "till intet".

 Av boskap förlorade svenskarna  3 tjurar, 9 oxar, 120 kor, 8 kvigor, 30 svin och 12 hästar.

 I skansen Trefaldighet fanns 4 tolvpundiga kanoner och 6 s.k. "skrotstycken", musköter, "bandelerer", pikar, värjor m.m. Däremot anges inte vad som fanns i Kristine skans.

Hans Ling

 

1655 Holland erövrar Nya Sverige

För holländarna var svenskarna hotande konkurrenter om handeln. Den holländske guvernören Pieter Stuyvesant på Manhattan lyckades av indianerna få köpa den mark som de redan en gång sålt till svenskarna nedströms Fort Christina. Bakom dubbelförsäljningen kan man anta att det låg ett missförstånd som berodde på att indianernas syn på äganderätt till mark i mycket liknade den svenska allemansrätten. De ansåg sig nog bara tillåta holländarna att nyttja området vid sidan av svenskarna. Där anlade Styuvesant  trots guvernören Printz protester 1651 skansen Casimir, som alltså behärskade inloppet till Nya Sverige. Den nye svenske guvernören Risinghs första åtgärd 1654 var att erövra Fort Kasimir. Det var en enkel manöver. Fortet hade bara nio mans besättning som helt och hållet saknade krut till kanonerna och möjlighet att försvara sig. Risingh döpte om fortet till Trefaldighetsskansen och lät förstärka det. Numera är platsen omdöpt till New Castle.

På 1650-talet kom Sverige på nytt i krig med Polen. Snart drogs också Danmark in i kriget. Danskarna fick stöd av Holland. Och så kom det sig att en dag i augusti 1655 den holländske guvernören på Manhattan Pieter Stuyvesant med sju fartyg med några hundra soldater ombord seglade uppför Delawarefloden och inledde en belägring av Trefaldighetsskansen, där Sven Skute förde befälet över ett tjugotal soldater och några inkallade s.k. frimän. Ansvarig för de fyra tyngre och sex lätta kanonerna i skansen var Johan Stålkofta. Stuyvesants största skepp hade bara det 36 kanoner.

Händelsutvecklingen skildras i protokollet från ett förhör, som hölls i september 1655. Det återges här på moderniserad svenska.

Skuteprotokollet

Förhör över kommendanten Sven Skute, hur han hade förhållit sig med sina officerare den 31 augusti anno 1655, då Trefaldighets Fort vart överlämnat genom ackord. Examinerat den 1 september huius anni av de personer som följer nedan:

              Herr guvernören Johan Risingh
              Faktorn Hindrik von Elzvie
              Vice kommissarien Jakob Svensson
              Löjtnanten Sven Höök
              Fänriken Peter Wendel
              frimannen Per Rambo
              frimannen Mats Hansson

         Och vart då detta följande berättat, nämligen,

att den 30 augusti lade Stuyvesant med sina skepp till i bukten bakom Verkens Eyland och lät med skeppsslupar föra iland några kompanier uti Tamakoncksbukten. Den 31 dito kom han med sitt folk uppå 7 farkoster och skepp seglandes förbi skansen och hade allt folket ståendes på fördäcket, och gick så nära skansen, att man hade kunnat träffa dem från skansen med en musköt. Och han gick där förbi med trumvirvlar och trumslag.

En sida av Skuteprotokollet

Kommendanten Sven Skute sade, att en liten jakt - Sander Lennartssons - var den första, och när hon kom mitt för skansen, strök hon segel. Men då frågade guvernören om bemälda jakt strök alla segel. Då fanns ingen av de officerare eller soldater som då var tillstädes, som kunde för visso påstå det. Jacob Junge sade att han icke sant såg om hon strök, men gaffeln däruppå hängde lös. Ingenjören Petter Lindeström bekänner, att den lilla jakten som gick före, hon strök inte. Detsamma vittnar Johan Stålkofta, och att Petter Lindeström hade frågat kommendanten ifrån den första till den sista farkosten, om han skulle skjuta eller ej. Men kommendanten Skute svarade:

- "Ser ni icke att de stryker segel?"

Herr guvernören sade därmed till kommendanten:

- "Ni har gjort tvärt emot er order och hade ni haft hjärta till att skjuta på honom, så hade han icke kunnat fört sina stycken iland så nära skansen som han gjorde."

Kommendanten  svarade, att då den första jakten löpte förbi, tillfrågade han löjtnanten Gyllengreen:

- "Vad tyckes dig, skall vi skjuta uppå dem?"

Gyllengreen sade:

- "Låt den gå", menande att hon skulle medbringa någon budbärare (ty hon hade gått före de andra skeppen) för att tala med honom. Därför lät han honom förbi.

Då frågades kommendanten, om han hade låtit skeppen passera förbi skansen med sina officerares råd, eller låtit dem se resolutionen, som han också hade undertecknat, att han skulle ge fyr på skeppen och icke släppa förbi dem. Och vart därmed den 4 punkten därav uppläsen. Och av guvernören förehölls honom skarpt att han härigenom gav fienden fyradubbel avantage och orsaken till hela Nya Sveriges undergång. Men han svarade:

- "Alldenstund de strök segel, vad skulle jag då skjuta?"

Guvernören sade att det ursäktade honom inte, om än de hade strukit eller ej.

- "Om en motståndare, som presenterar värjan och med andra handen tar av hatten, vill ni då fälla ner er värja och så släppan er på livet? Men jag har hört de holländska officerarna sedan har sagt, att de inte strök förr än de just kom förbi skansen, där de ville sätta  - ´soo meeninge drycken gestrocken´[1] - och att de stora skeppen också måtte böra fälla seglen, på det de skulle kunna sätt sig."

Men kommendanten Skute blev allt vid sitt förra tal. Men det kunde honom litet båta till hans faute.

Nu bekände officerarna, nämligen Gyllengreen, Lindeström och konstapeln Johan Stålkofta, att de inga hans order hade sett, utan att de var uppå guvernörens uttryckliga befallning sinnade att skjuta och allenast överlät det till kommendantens ord, om han hade befallt det. Detta bekände alla dessa, som förbemälda står.

Då kallades Jacob Junge fram, och han berättade, att då skeppen löpte förbi, då stod han på högsta pynten - nämligen sydostpynten - samt att kommendanten, löjtnanten Gyllengreen och ingenjören Petter Lindeström också stod där, och att en liten jakt med mesansegel kom seglandes före och gaffeln hängde lös så att de icke visste om hon strök segel eller ej. Då frågade ingenjören Lindeström kommendanten:

- "Skall jag skjuta?"

Men kommendanten frågade efter konstapeln Stålkofta, som då stod mellan bålverket och skansen hos de 14-pundiga styckena. Och Stålkofta steg fram, och sade:

- "Ni har ordet, gör efter er order."

I medlertid kom skeppen i rad, det ena efter det andra, och hans officerare bekänner alla med en mun, att de hade hemställt till kommendanten och hans order, till att skjuta eller ej - vilket de nu här betygar.

Samma dagen, när Stuyvesant satte för ankar vid Sander Bojes hus, där han lät sätta av folket, sände han strax kaptenlöjtnanten Smidt med en trumslagare och lätt uppfordra skansen. Då sände kommendanten löjtnanten Gyllengreen emot honom, till den lilla kilen, där hans vederpart blev ståendes med en höjd flagga. Och Gyllengreen svarade honom att hans order var att icke ge upp skansen utan fäkta på den sista mannen. Då begärde han att komma in i skansen och tala själv med honom. Det tillstaddes honom och han blev förd i skansen med tillbundna ögon.

När han kom in i kommendantstugan, då blev duken av hans ögon upplöst, och då uppfordrade han andra gången skansen. Men kommendanten svarade:

- "Jag har inga andra order än fäkta."

Då gick han med tillbundna ögon och med det svaret tillbaka igen. En halv timme därefter kom han igen med en höjd fana och en trumslagare, och löjtnanten Gyllengreen mötte honom andra gången med 2 musketerare, och hans begäran var åter att skansen måtte bli överlevererad till honom. Men Gyllengren svarar honom det samma som tillförene och att han icke mera på det sättet skulle komma igen, förty det var Kongl. Maj:ts land och rättighet och de skulle försvarat på den sista man. Då begärde han andra gången att få tala med kommendanten, vilket honom vart lovgivet nu som tillförene, och fick det beskedet av kommendanten att han ville sända ut en rustmästare för att tala med generalen, att denne skulle söka det[2] hos herr guvernören. Ty han hade inga order att överge skansen.

Per Lindeströms version.

Det finns ingen anledning att betvivla riktigheten i protokollets uppgifter. Men det kan ändå vara intressant att läsa den version som Per Lindeström 1691 överlämnade till den blivande Karl XII. Där var det Lindeström och inte Gyllengreen som mötte kaptenlöjtnanten, eller också handlar det om ett något senare tillfälle. Samtalet inleddes av holländaren med orden:

- ”God morgon, broder. Har du nu sovit ut?”

- "Ja, det kan nu vara så dags.”

- ”Nå, broder, jag kommer nu fulle samma ärende som en av våra officerare igår hade till er på vår generals och guvernörs vägnar, att om I nu viljen giva upp fortet med godo, så skall inte ont vederfaras eder, utan åtnjuta därjämte ett gott ackord att få utmarschera med flygande fana, fullt gevär, brinnande luntor, kula i munnen och mera sådant.”

Lindeström frågade holländaren vad svenskarna hade ”brutit eller gjort dem och deras nation emot”, eftersom de inte fick vara i fred för dem utan holländarna ville dem ”så med fientlighet antasta”. Holländaren svarade:

- ”Är det för dig, broder, så främmat? Du vest inte att vi have en gås med eder oplockat i det I haven i fjol, när I hitkommo, drivit och förjagat vår nation utur detta fortet, som då kallades fort Kasimir, samt alle våre däromkring boende koloniärer. Alltså äro vi nu åter hitkomne detsamma att revangera och icke allenast eder utur detta fortet driva, utan hela eder nation som här i landet finnes, till ett recompensance och minnesbeta.”

Lindeström framhöll då att svenskarna köpt området av indianerna och att det sedan utan laglig rätt tagits av holländarna. Svenskarna hade därför rätt att driva bort holländarna. Lindeström slutade sin utläggning med:

- ”Men oss sker utav eder den största oförrätt i det I viljen nu oss med fientlighet utan all orsak och skäl besöka. Eller kanhända haven I den tron att ingen Gud är till, som ser och varder sådant straffandes?”

- ”Nå, dagen lider och ingen disputation gör oss härutinnan satisfaction, utan säger nu mig strax uppå det jag eder frågat haver, om I viljen nu giva upp skansen med godo utan någon vidare dilation. Och viljen I icke, så viljom vi idag löpa till storms, och då vill jag försäkra eder, vi skole icke skona eder barnet i vaggan.”

- ”Det är förgäves, att I frågen vidare därom, utan I skolen vara välkomne, när I kommen. Vi skola icke giva oss på eftersta man eller så länge en varm blodsdroppe är uti oss.”

- ”Det är rätt, broder, håller man då eder väl. Innan vi somna, om än fortet hängde över skogstopparna, så skall det höra oss till.”

- ”Det må I försöka. Härmed adjö!”

- ”Hör, hallå, broder, Guds femton! Det är långt lidet på dagen och ingen frukost eller något brännevin har jag ännu idag bekommit. Törs du bjuda mig med dig in på brännevin? Kanske du har intet brännvin i skansen eller någon mat eller dryck till bästa? Så fattige tror jag I ären, I arme stackare, fast I stort skryta och slå store spikar av litet järn. Och har icke du, så skall du veta att jag har. Kom med mig!”

- ”Nej, vi hava närmare till fort Trefaldighet. Kom du med mig! Nog har jag så mycket som jag kan fylla din buk med.”

- ”Illa tror jag på.”

De gjorde så sällskap till fortet. Utanför detta band Lindeström för kaptenlöjtnantens och hans trumslagares ögon med kaptenlöjtnantens och Lindeströms armkläden. Då de kom in i kommendantstugan löste Lindeström upp ögonbindlarna.

- ”Ja, du äst en braver man”, sade den holländske officeren, ”som kan taga enom synen ifrån och giva enom synen igen.”

Sedan berättar Lindeström ”trakterade vi dem med brännevin och bröd så att de på sidlyktone fingo ett gott habemus[3]”.

Skuteprotokollet fortsätter.

Då rustmästaren Kiämpe ankom till Stuyvesant, då fick han det beskedet att kommendanten skulle möta Stuyvesant på halva vägen, vilket han ock gjorde.

Sven Trummeslagares berättelse om Kämpe:

Att han blev av kommendanten utsänd i Stuyvesants läger och skulle begära att Stuyvesant måtte sända att söka herr guvernören härom. Då fick Kiämpe det svaret, att han[4] icke hade fått bud av Johan Risingh, när han intog Fort Casimir. Han ville icke heller vänta efter guvernörens resolution.

Då Kiämpe kom igen med det svaret, begärde Stuyvesant därhos, att kommendanten skulle möta honom i rydet på halva vägen med 4 musketerare och en trumslagare. Då kom guvernören emot Stuyvesant. Då frågade Stuyvesant honom hur han hade bestämt sig - om han ville överlämna skansen. Då svarade kommendanten:

- "Om jag kan få besked ifrån min guvernör, att han vill ge er skansen, är jag tillfreds, men villigt ger jag inte upp skansen."

Då svarade Stuyvesant:

- "Om han än hängde på kedjor … jag har honom."

Därmed skiljdes de åt, och kommendanten begärde en halv timmes respit, vilket vart honom tillåtet.

Efter en halv timme sände kommendanten Anders Kiämpe till Stuyvesant och begärde dilation till andra morgonen, vilket han fick på den konditionen att kommendanten andra dagen själv skulle möta generalen klockan 8 och tala med honom.

Nu, imedlertid som kommendanten var ute, hade folket börjat att mutinera, och mest därav att Anders Kiämpe  hade sagt till dem, när han kom in igen i skansen:

- "Ack, karlar, vi kan aldrig stå emot dem. De är så många som strån i rydet."

När nu kommendanten kom in i skansen igen, gick han på högsta pynten. Då steg Stålkofta till honom och sade:

- "Folket är rebelliska."

Då gick kommendanten neder på borggården och frågade dem:

- "Bussar hurdant är det med er? Vill ni göra er rebelliska nu? Är det tid nu? Ni har nu fienden utanför fortet. Eller hur är det med er?"

Då svarade den flesta hopen sig inte vilja stå, ej heller kunna sig stå. Då ropade kommendanten överljut i skansen:

- "Den som vill vara en redlig karl och tjäna för överheten som en modig man, han stiger från den rebelliska hopen och kommer till mig!"

Då kom största delen igen till kommendanten så när som på 15 eller 16 man, som blev satta i Cour-de-gardet och fråntagna sina värjor av korpralen. Kommendanten skall inleverera en förteckning uppå dem. I det samma ögonblicket sprang en över vallen, Olov Isgråå benämnd, vilken sedan berättade alla omständigheter för Stuyvesant. Och en andra friman, Henrik Johansson benämnd, hade smugit sig utom porten på en annan ort om nattetid. Den tredje hette Gabriel Forsman. Han sprang också över vallen. Den sköt Gyllengreen benet av och släpade honom in i skansen, där han sedan vart död.

Om samma fredagsnatt sände kommendanten Anders Dalbo och Karl Julius till herr guvernören uti en kanot. De berättade att folket mutinerade och hur han var belägrad samt hur många sändebud Stuyvesant hade gjort. Och kommendanten begärde att herr guvernören skulle sända honom secours[5], förty han kunde inte hålla skansen med så litet folk. Då svarade herr guvernören att kommendanten skulle söka till att reducera dem som mutinerade. Var om icke att det icke kunde ske, att han då försökte att maintenera fortet med det folket som ville stå - ty månget fortesse hade blivit behållet med litet folk  - till dess han änteligen är kommen till ett ...(oläsligt ord i det skadade pappret)… och gott ackord. Och att herr guvernören då väntade faktorn med frimän ...(oläsligt)… trupp ifrån rivieret, dem ville han med första och största hast ville sända dit ...(oläsligt)… om han, kommendanten, äntligen icke skulle kunna hålla skansen längre, skulle han inte ingå något som var vår överhet prejudicerligt eller lända invånarna till något men. Detta erkänner Anders Dalbo och Karl Julius; att herr guvernören har givit dem det svaret och de detsamma levererade till kommendanten.

Den 1 september om lördagen bittida klockan 8 sände kommendanten Anders Kiämpe med en trumslagare till Styvesands läger. Då blev trumslagaren utestängd så länge som Kiämpe talade med Stuyvesant så att han inte skulle höra vad som taltes. Gyllengreen, Stålkofta och de andra sade sig inte ha vetat vad order Kiämpe hade haft. 


[1]         Där det var meningen att stanna.
[2]         = kräva kapitulation
[3]         rus
[4]         = Stuyvesant
[5]         hjälp
[6]         trumslagare
[7]         tupp
[8]         Innebörden av meningen torde vara att Karl X Gustav
                aldrig gett Ring order att inta fort Casimir.
[9]         locka
[10]     Rising
[11]     Skute
[12]     Trenton Falls norr om Philadelphia
[13]     Svenskarnas benämning på suskehanockindianerna.
[14]     trätt i
[15]    Alltså fullt stridsberedda och utan att förödmjukas
             genom att avväpnas.