Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

De två viktigaste platserna i Nya Sverige var den 1638 anlagda skansen Christina vid ett av Delawares västliga biflöden och det fem år senare anlagda Nya Göteborg längre upp på den västra sidan av floden. För att skydda dem mot anfall från havet anlades 1643 skansen Nya Elfsborg längre ner på den östra sidan av floden. Det hindrade dock inte att holländarna 1651 anlade skansen Casimir på den västra flodstranden mellan Elfsborg och Christina.

När guvernören Johan Risingh kom till Nya Sverige i slutet av maj 1654 blev hans första åtgärd, när han seglade uppför floden och nådde Casimir, att låta sina soldater besätta den. De tio holländarna i skansen hade ingen möjlighet att försvara sig.  Några av dem hade sina gevär på reparation och det fanns inget krut till de tretton kanonerna.

Fyra av holländarna valde att gå över till den svenska sida, men sex föredrog att bege sig till den holländska kolonin på Manhattan. De sex gevär som de lämnat kvar tog svenskarna hand om. Däremot saknas uppgifter om vad man gjorde med kanonerna. Sannolikt blev de kvar i skansen.

Risingh döpte om skansen till Fort Trefaldighet. Han ansåg den delvis felplacerad för att kunna kontrollera trafiken på floden, men saknade resurser att bygga om den och nöjde sig med att ge löjtnanten Sven Skute i uppdrag att bygga ett ”bålverk” mellan skansen och floden. Han flyttade också iland fyra kanoner från skeppen.

I sin dagbok skriver Risingh att han lät ”göra en avritning av hela platsen” och skickade hem den till Kommerskollegium. Den tycks dock tyvärr inte finnas i behåll.

Den sista augusti 1655 överlämnade Skute utan strid Trefaldighetsskansen till den holländske guvernören Pieter Stuyvesant. Historien om detta och om följande förhör med Skute finns under knappen ”Historien, Nya Sverigekompaniet, 1655: Slutet”. Som framgår där lyckades Stuyvesant segla förbi skansen och landsätta trupper och kanoner norr om den utan att Skute öppnade eld. Stuyvesant agerade så att Skute tycks ha kommit i en omöjlig beslutssituation och förblev passiv. Samtidigt tog Stuyvesant en stor risk. Kanske ansåg han det nödvändigt därför att skansen var svagare mot norr och att det var svårt att få dit kanoner landvägen.

Hur såg Trefaldighetsskansen ut? 

En av de äldsta beskrivningarna av Nya Sverige finns i boken Kort beskrifning om provincien Nya Swerige uti America, som nu förtiden af the Engelske kallas Pennsylvania, af lärde och trovärdige mäns skrifter och berättelser ihopaletad och sammanskrefwen samt med åthskillige figurer utzirad af Thomas Campanius Holm. Den är tillägnad "herr Karl den XII" och på Holms egen bekostnad 1702 tryckt av J.H. Werner i kungliga boktryckeriet hos salig Wankijfs änka i Stockholm. Där finns den oftast återgivna bilden av Trefaldighetsskansen.

Trefaldighetsskansen 1702

Campanius bild från 1702

Campanius Holm var kopparstickare och vid sin död i 30-årsåldern, samma år som boken kom ut, anställd som notarie vid Antikvitetskollegium (nuvarande Riksantikvarie-ämbetet). Sin bok byggde han bl.a. på sin farfar Johannes Jonæ Campanius anteckningar från hans tid som präst i Nya Sverige och på manuskriptet till Pehr Lindeströms otryckta bok Geographia Americæ.

Lindeströms ritningar

Lindeström hade vistats i Nya Sverige åren 1654-1656 som ung blivande fortifikationsingenjör. Senare var han verksam i Jämtland och Stockholms skärgård, men misskötte sig och fick 1659 en varning för fylleri och slöhet i tjänsten. I början av 1660-talet tycks han ha blivit arbetslös. När föräldrarna några år senare dog, visade det sig att de på grund av hans ”otidiga leverne” gjort honom arvlös med undantag för att han fick ta över den lilla gården Knäpplan i Västergötland för att ha något att leva av. Under Karl XI:s reduktion förlorade han även denna och bodde därefter på hustruns gård i Delsbo. De sista åren av sitt liv tillbringade han mest till sängs på grund av ledvärk. Det var då han skrev sin bok. Han lät binda in manuskriptet och skänkte det 1691 till kronprinsen, sedermera Karl XII, sannolikt i förhoppning om att få någon ekonomisk belöning. I boken finns en karta över platsen samt en bild av Trefaldighetsskansen. Det är den äldsta bilden av skansen och den enda gjord av en person som själv sett den.

Från Per Lindeströms Geographica America

Utsnitt av Per Lindeströms karta i boken Geographia Americae 1691.

Lindeströms karta har norr åt höger och söder åt vänster och visar floden Delaware med Trefaldighetsskansen, betecknad B, mitt på. Skansen Christina syns uppe till höger. Nedanför och litet till vänster om Trefaldighetsskansen syns platsen för skansen Elfsborg på motsatt sida av floden.

Lindeströms bild från 1691

Lindeströms bild av Trefaldighetsskansen 1691

 

 

Trefaldighetsskansen


 

 

Platsen för Trefaldighetsskansen i New Castle, Delaware


Jämförelse av Holms och Lindeströms bilder

Det lätt att se att Holm använt Lindeströms bild som förebild för sin bild, men att hans avbildning blivit felaktig. Skansen ser på Holms bild ut som ett enda högt, byggnadskomplex med kanongluggar i två våningar. Men tittar man noga ser man att den nedre raden skottgluggar saknar överkant. I själva verket är den nedre delen det bålverk som Skute byggt mellan skansen och floden.

Holm kan kanske vara ursäktad med att Lindeströms bild inte är lätt att tolka. Det beror delvis på han - helt enligt vad som var vanligt på den tiden -  använt olika perspektiv i bilden för att kunna visa allt han ville ha med. Marken där skansen låg är en helt platt strand. Vallarna kring huset låg bakom och i verkligheten delvis skymda av bålverket med sex skottgluggar närmast vattnet.

Hur teckningen av denna främre anläggning skall förstås mer i detalj är svårare att begripa. Bryggan upp från floden når till en passage genom bålverket som ligger ungefär två meter upp från marken på något som ser ut som en vägg av stående timmer. Över den förefaller det ligga en konstruktion av liggande timmer med skottgluggar i överkanten. Den nedre timmerkonstruktionen och den höga bryggan har säkerligen att göra med flodens översvämningar på vårarna. När Risingh kom till Christina fann han att skansen delvis blivit bortspolad vid flodens högvatten och en av hans första åtgärder var att klä jordvallarna där med timmer. Den 22 oktober 1654 berättar han i sin dagbok att det varit en storm med hög flod vid Trefaldighetsskansen som "utskjöljde där vallen allt under bålverket (vilket Skuten hela sommaren med 20 man låtit upparbeta)". Bålverket bestod alltså av en jordvall, täckt av timmer på sidan mot floden.

Bildens rutiga snedställda fält i anläggningens ytterändar är däremot svårförklarliga.

Till detta kommer att ingen av bilderna visar att skansens sydöstra hörn (till vänster på bilderna) var högre än resten av vallarna enligt vad som berättas i det förhör som Risingh höll med Skute efter hans kapitulation. (se under knappen ”Historien, Nya Sverigekompaniet, 1655: Slutet”)Det är därför troligt att Lindeström på sin bild ritat skansen mer som den var tänkt, eller som han mindes den, än som den faktiskt såg ut.

En mindre betydelsefull olikhet mellan bilderna är att tornbyggnaden på Holms bild hamnat något framför huset och skymmer litet av dess hörn, medan det på Lindeströms bild inte går att avgöra om den ligger framför, vid sidan av eller bortom huset. Husets fönster har på Holms bild också fått spröjsar, vilka saknas på Lindeströms bild, och flaggstången har fått någon slags anordning omedelbart under flaggan, vilken inte heller finns på Lindeströms bild.

Det tycks också ha funnits vallgravar utanför vallarna, vilket inte syns på någon av bilderna. Den 6 juni 1654 skrev Risingh i sin dagbok: "... och vart efter all möjelighet på Fort Trefaldighet (förr Casimir kallat) igenom frimän och soldater arbetat, vilket med vallar och gravar vart helt vackert förbättrat och befästat."

Två andra uppgifter som säger en del om skansen är att man, när Stuyvesant tog iland kanoner norr om den, befarade att han skulle skjuta sönder den norra vallen och därför började bygga nya vallar både utanför och innanför den. 

Uppgifterna om skansens bestyckning varierar. På båda bilderna har själva skansen fyra skottgluggar mot floden. Om skansen var likadant konstruerad åt alla håll skulle det sammanlagt göra sexton kanongluggar. Uppgiften att holländarna bara hade tretton kanoner där kan kanske tyda på att skansen hade färre skottgluggar på de sidor som vette in mot land. Det kan gå ihop med Lindeströms uppgift att den norra vallen var lägre och svagare än de andra. Detta hängde sannolikt samman med att man ansett risken liten att en fiende skulle lyckas ta sig förbi skansen och anfalla den med artilleri norrifrån – precis så som Stuyvesant gjorde.

Som nämnts försåg Risingh efter sin erövring anläggningen med ytterligare fyra kanoner. Det antalet stämmer inte med att det på bilderna finns sex skottgluggar i bålverket. Men det var kanske inte nödvändigt att ha kanoner i alla skottgluggar. Där kunde ju också stå gevärsskyttar.

I sin dagbok säger Risingh att de kanoner han försåg anläggningen med var två 12-pundiga och fyra 14-pundiga kanoner. I en rapport till riksrådet den 13 juli 1654 säger han att han placerat fyra 14-pundiga kanoner vid utanverket. I protokollet från förhöret med Skute står det att det vid Stuyvesants ankomst fanns 14-pundiga kanoner vid bålverket. I Risinghs förteckning över den materiel svenskarna genom den holländska erövringen förlorat vid Trefaldighetsskansen säger han att där totalt fanns fyra 12-pundiga kanoner och sex så kallade ”skrotstycken”.

Sammantaget är det alltså svårt att av uppgifterna om kanoner dra några bestämda slutsatser om skansens konstruktion. 

Rekonstruktioner

1905 gjordes ett försök att förstå skansens konstruktion

Teckning fråm 1951

I boken Det Nya Sverige i landet Amerika, 1988, finns denna teckning från 1951. Den sägs enligt bildtexten föreställa New York, men är uppenbarligen ett försök att rekonstruera Trefaldighetsskansen.

Hans Ling