Den södra delen av Nya Sverige var på
Kalms tid fortfarande helt svenskspråkigt, medan engelskan
dominerade i den norra delen kring Philadelphia. Svenskarna
hade dock börjat blanda in engelska i sitt språk. Kalm ger
några exempel:
- Vill ni plisa sitt ner?
- Jag vantar inget.
- Var isi och trubla er inte!
- Han simar vara en bra karl.
- Det är en klöver karl.
- Jag har legat och slipat.
- Jag har varit mycket pårli denna vinter.
- Jag kärar det inte.
- Om det skulle happna så.
- Jag vill konsiderera det, innan jag konkluderar något.
Kalm studerade kyrkboken för Racoon
Creeks och Penns Necks församlingar och noterade att den
fördes på svenska fram till 1733. Då gick man på
församlingsmedlemmarnas begäran över till engelska för att
också andra skulle kunna läsa den. Av en sammanställning han
gjort kan man se att antalet födda barn åren 1713-1730
varierade mellan 14 och 31 per år medan antalet döda
varierade mellan 2 och 23. Kalm påpekar
att svenskarna fick många barn. Som ett exempel tar han ”gubben Keen”
som hade 45 barn, barnbarn och barnbarns barn. ”Utom dessa
hade en stor hop av hans barn och barnabarn dött.”
”Mest alla gamla” sade ”sig hava hört av
deras förfäder att då de svenska först kommo hit, som skedde,
att skepp flera gånger förde hit folk, hava desamma alltid
bragt med sig kreatur, som kor, hästar, svin, höns m.m. och
kan man ännu idag tydel. se att de kreatur, som här äro, äro
av det svenska slaget, som skiljas alldeles från de uti
England.” Om man såg ett antal hästar stå kopplade utanför
en krog, kunde man genast av deras utseende veta om
kroggästerna var svenskar eller engelsmän.
Hästarna hölls på nästan alla gårdar med
stall, där de gick lösa. Kor, får och svin gick ute året
runt. Hägnaderna bestod av en annan slags gärdesgårdar än
den svenska typen. Det saknades nämligen material som var
riktigt lämpligt för gärdesgårdar av svensk konstruktion.
Till kyrkan red man, både män, kvinnor.
Det hade förut varit gott om bete
överallt, sades det, särskilt ett en halv aln högt gräs, och
korna hade varit feta och mjölkat mer än nu. Det höga gräset
hade nästan helt försvunnit, vilket Kalm antar ha berott på
för intensivt bete. Grisar hade det funnits i sådan mängd
att de blivit förvildade och man varit tvungen att jaga dem
med gevär. Också en del hästar hade förvildats.
Kalm berättar i dagboken mycket om vilka
slags grödor, frukter och grönsaker svenskarna odlade och
han anser att avkastningen från åkrarna skulle öka om
svenskarna grävde diken kring åkrarna och plöjde dem på ett
mer effektivt sätt.
Svenskarna hade på Kalms tid börjat
tillverka cider, men de fortsatte att också göra gott öl och
brännvin på korn. Thé, kaffe, choklad och sådana ”galenskaper”
- enligt Nils Gustavsson - hade också blivit vanligt på
senare tid.
Julen 1749 firades bland svenskarna med
grundlig städning, bakning av flera sorters bröd och
tillagning av flera olika maträtter och med att ungdomen
höll sig ”rolig med lekande”. Man hade julotta och
gudstjänster juldagen, annandagen, tredjedagen och
fjärdedagen. Men man hade nyligen slutat med levande ljus i
kyrkan vid julottan och det hade med åren blivit färre
gudstjänstbesökare annan-, tredje- och fjärdedagarna. Man
räknade inte heller längre de senare dagarna som helgdagar,
utan många arbetade då. Kalm tror att det beror på
inflytande från engelsmännen som knappast firade jul alls
och räknade juldagen som en helgdag bara om den inföll på en
söndag. Också julsederna i övrigt hade med åren förenklats
hos svenskarna. Till och med brännvinsdrickandet hade
minskat, och detta därför att engelsmännen gjort sig löjliga
över det.
På nyårsdagen hade svenskarna tagit över
den engelska seden att avlossa ett eller två gevärsskott vid
soluppgången. Också efter gudstjänsten förekom det enstaka
skott.
Kalm berättar att då någon dött kallades
så många släktingar och bekanta som i hast kunde komma till
den dödes gård. Vanligen blev det den andra eller tredje
dagen efter dödsfallet. Vid gården möttes gästerna av en man
som bjöd dem på brännvin genast när de steg av hästen. Sedan
gick man in i huset eller promenerade på gården medan den
döde sveptes in i ett lakan och man snickrade ihop en kista
och en bår att bära kistan på. Gästerna bjöds under tiden på
uppskuren limpa och ostskivor som serverades på stora fat
som bars omkring av någon kvinna. En annan kvinna eller en
man gick omkring med en kanna brännvin, som ibland var kallt,
men oftast varmt. Om man hade ett glas i huset hälldes
brännvin upp i det och bjöds gästerna. Hade man inget glas,
drack gästerna direkt ur kannan. Den döde fick inte föras
bort från hemmet innan alla gästerna ätit och druckit tre
gånger vilket brukade vara framåt klockan 1 eller 2. Sedan
turades fyra man om att bära kistan till kyrkan. Där grävdes
en grav och kistan gravsattes. Om prästen var på plats,
läste han en text och kastade tre skovlar mull på kistan
innan man fyllde igen graven. Fanns ingen präst till hands
kunde någon annan läsa något och kasta de första skovlarna
mull, eller också fyllde man genast igen graven. Det hela
avslutades med att man slog ner en påle i marken för att
markera graven, innan var och en återvände till sitt.
Gravkors förekom inte, än mindre gravstenar. Följande söndag
höll prästen en likpredikan i kyrkan.
Vid ett tillfälle, berättades det för
Kalm, hade en ville kommit och ställt sig i kyrkdörren och
lyssnat till predikningen. Efter en stund sade han ”Hoo,
much talking, but no cider” och gick sin väg. Kalm
kommenterar det med att man enligt indiansk tradition skulle
dricka något starkt när man lyssnade på ett längre anförande.
Vid ett annat tillfälle, berättade Nils
Gustavsson, hade han glömt psalmboken hemma och stod därför
i kyrkdörren under psalmsången. Då hade en ville knackat
honom på axel och frågat: ”Varför sjunger inte du som de
andra tantànta, tantànta, tantànta?”
Hösten 1749 – alltså 93 år efter holländarnas
erövring av Nya Sverige – kom den nyblivne professorn vid Åbo
akademi Pehr Kalm till området för att på Vetenskapsakademiens
uppdrag studera dess växt och djurliv. Han kom att bo ett år i
Raccoon på den östra sidan av Delaware. Ett tiotal år senare blev
Swedesboro den vanliga benämningen på byn och det är numera det
officiella namnet. Kalms dagböcker är fyllda av
naturiakttagelser, men han antecknade också mycket om hur svenskarna
då hade det och vad de berättade om Nya Sverige. Här följer några
exempel.
Peter Kock och Jakob Bengtsson gav Kalm
sin version
av Nya Sveriges uppkomst, så som de hört den av sina föräldrar:
”Ibland de orsaker, som först givit anledning
till de svenskas första hitsändande, har en vid namn Printz varit,
denne har för någon sin missgärnings, tillika med andra, setat uti
fängelse hemma i Sverige. Han gav förslag till regeringen uti
Sverige, att om han kunde slippa ur fängelset, ville han segla
utomlands, till Amerika, och uppsöka de orter, som kunde besättas
med svenska och vara lika fördelaktiga för Sverige som andra sådana
kolonier för andra riken. Hans begäran blev samtyckt till, ett skepp
blev utrustat. Varöver denne Printz, som eljest var förfaren till
sjöss, gjordes till kapten. Åtskilliga missgärningsmän, vilka sutto
så med honom som annorstädes i fängelset, blevo givna fria och
gjorda till hans medföljare, med villkor, att de skulle sätta sig
här neder och begynna uppbruka landet samt se efter, om här kunde
finnas guld., silver och dylikt. Med ovannämnda skepp seglade han
hit, lät folket sätta sig ned var de ville, blev så här en tid att
hava uppseende över dem, och reste sedan efter någon tid tillbaka
till Sverige. När de svenska sågo, att de inte kunde få allt de
behövde från Sverige, hava de givit sig under holländarna och blivit
deras undersåtar, njutandes sina förra privilegier.”
Innan engelsmännen kom, berättades det för Kalm,
var det svårt att få tag i tyg. Svenskarna gick därför ofta i västar,
tröjor, byxor, kjolar och mössor av skinn. De som hade lite
kunskaper om skomakeri gjorde sig skor, men de flesta sydde ihop
fotbeklädnader av skinn. Man startade dock tidigt linodling så att
man kunde tillverka skjortor, blusar och lakan av linne. Som täcken
användes björn- och vargfällar och andra skinn.
Eftersom de första svenskarna inte hade några
andra att umgås med än indianer så började de inte bara i klädsel
utan också i sitt sätt alltmer likna dem ”så att vid engelsmännernas
hitkomst de svenska till stor del icke voro bättre stort än villa
indianer”.
Förr bodde det ”ganska tjockt” med indianer –
eller villar och villskor, som svenskarna kallade dem - där
Philadelphia nu ligger, men de fanns också runt omkring. Exempelvis
såg man dem ofta fiska på Delaware med krokar av ben eller fågelklor.
Men de blev nästan helt utrotade genom mässling som de smittats med
av européerna, berättade den 91-årige Nils Gustavsson i
Raccoon för Kalm. Flera hundra dog i sjukdomen och liklukten drog
till sig vargar som angrep dem som ännu levde. De hade haft svårt
att värja sig mot vargarna med hjälp av käppar. Andra
svenskar sade att
indianbefolkningens minskning berodde på att européerna skjutit
eller skrämt bort så gott som alla djur och fåglar från skogarna så
att
lenaperna inte längre kunde försörja sig på jakt.
Peter Rambo sade att mängden fågel och fisk under
hans livstid minskat med bortåt 95 procent och att hans far sagt att
det fanns ändå mer fisk och fågel i dennes ungdom, då floden varit
full av sjöfågel. Han ansåg att det var jakten, fisket och
skogsavverkningarna som orsakat nedgången. De enda fåglar som ökat
var de som levde på den majs folk odlade åt både sig själva och sina
grisar.
Lenapernas medellivslängd hade också minskat
påtagligt. Kalm förmodar att det kan bero på att missbruket av
alkohol brett ut sig efter engelsmännens ankomst.
Lenapernas kultur sades också ha förändrats. De
hade upphört med mycket av det hantverk de tidigare haft. I ”gubben
Keens” barndom gick lenaperna mest klädda i skinn, men hade nu
alltmer övergått till filtar och andra tyger som de köpte av
européerna.
Lenaperna odlade mycket majs och sålde i början
majs till svenskarna. Men eftersom de inte kunde fälla stora träd
med sina stenyxor och inte hade dragdjur för plöjning och
jordbearbetning konkurrerades de med tiden ut av svenskarna, när
dessa började odla majs på riktiga åkrar.
Annars åt lenaperna många sorters bär och frukt
och allt slags kött - utom mink. En delikatess var landsköldpadda.
Var och en hade dock ett personligt heligt djur eller helig växt,
som de undvek att äta. Nils Gustavsson berättade att han i sällskap
med en ville en gång stött på en röd orm i skogen. När han började
titta efter en käpp för att slå ihjäl den, ville villen hindra honom
och förklarade att ormen var den orm som han trodde på. Det fick
Nils Gustavsson att demonstrativt slå ihjäl ormen framför villens
ögon. Han berättade mycket stolt om denna handling för Kalm.
Svenskarnas grisar, som gick lösa i skogen,
jagades ibland av lenaperna, men så småningom skaffade de sig egna
grisar som blev så tama att de följde ägaren vart han gick. Med
tiden fick de så mycket svin att de började sälja sådana till
svenskarna.
”Mr King, en svensk” berättade att han i sin
ungdom sett hur villarna lärde sina pojkar att skjuta med pil och
båge. Varje morgon sattes det upp en docka framför pojkarna och de
måste träffa den med ett visst antal pilar innan de fick frukost.
Vart efter flyttades dockan längre och längre bort.
Keen berättade att han som barn tillsammans med
sin far varit med vid en stor fest som indianerna höll en gång om
året. Dit kom indianer från många olika platser. Man hade kokat
enormt mycket björnfläsk och hjortkött som serverades på ett bord
inne i hövdingens hus tillsammans med mycket välsmakande kakor och
bröd, gjorda av mosad majs och bönor. Efter maten vidtog dans.
Det förekom dock också konflikter,
som ibland ledde till slagsmål mellan svenskarna och
lenaperna. Nils Gustavsson gav även exempel på några svenskar som ”villarna ihjälslagit
och flått huden av på huvudet på par stycken”. De hade vid samma
tillfälle försökt att också ge sig på Nils Gustavssons mor, men hon
hade varit för stark för dem och under tumultet kom det ett antal
svenskar roende i en båt och skrämde bort indianerna.
Lenaperna var duktiga på att bota sjukdomar och
anlitades ofta av svenskarna. De ville dock inte gärna låta
svenskarna få veta vilka medicinska örter de använde. När de botat
någon svensk var de därför alltid noga med att gömma de örter och
annat som de använt. Men med tiden hade svenskarna ändå lyckats lära
sig en del av den indianska medicinen.