Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Svenskarna

Den södra delen av Nya Sverige var på Kalms tid fortfarande helt svenskspråkigt, medan engelskan dominerade i den norra delen kring Philadelphia. Svenskarna hade dock börjat blanda in engelska i sitt språk. Kalm ger några exempel:

- Vill ni plisa sitt ner?
- Vill ni småka tobak?
- Jag vantar inget.
- Var isi och trubla er inte!
- Han simar vara en bra karl.
- Det är en klöver karl.
- Jag har legat och slipat.
- Jag har varit mycket pårli denna vinter.
- Jag kärar det inte.
- Om det skulle happna så.
- Jag vill konsiderera det, innan jag konkluderar något.

Kalm studerade kyrkboken för Racoon Creeks och Penns Necks församlingar och noterade att den fördes på svenska fram till 1733. Då gick man på församlingsmedlemmarnas begäran över till engelska för att också andra skulle kunna läsa den. Av en sammanställning han gjort kan man se att antalet födda barn åren 1713-1730 varierade mellan 14 och 31 per år medan antalet döda varierade mellan 2 och 23. Kalm påpekar att svenskarna fick många barn. Som ett exempel tar han ”gubben Keen” som hade 45 barn, barnbarn och barnbarns barn. ”Utom dessa hade en stor hop av hans barn och barnabarn dött.”

Husdjuren

”Mest alla gamla” sade ”sig hava hört av deras förfäder att då de svenska först kommo hit, som skedde, att skepp flera gånger förde hit folk, hava desamma alltid bragt med sig kreatur, som kor, hästar, svin, höns m.m. och kan man ännu idag tydel. se att de kreatur, som här äro, äro av det svenska slaget, som skiljas alldeles från de uti England.” Om man såg ett antal hästar stå kopplade utanför en krog, kunde man genast av deras utseende veta om kroggästerna var svenskar eller engelsmän.

Hästarna hölls på nästan alla gårdar med stall, där de gick lösa. Kor, får och svin gick ute året runt. Hägnaderna bestod av en annan slags gärdesgårdar än den svenska typen. Det saknades nämligen material som var riktigt lämpligt för gärdesgårdar av svensk konstruktion.

Till kyrkan red man, både män, kvinnor.

Det hade förut varit gott om bete överallt, sades det, särskilt ett en halv aln högt gräs, och korna hade varit feta och mjölkat mer än nu. Det höga gräset hade nästan helt försvunnit, vilket Kalm antar ha berott på för intensivt bete. Grisar hade det funnits i sådan mängd att de blivit förvildade och man varit tvungen att jaga dem med gevär. Också en del hästar hade förvildats.

Odlingarna

Kalm berättar i dagboken mycket om vilka slags grödor, frukter och grönsaker svenskarna odlade och han anser att avkastningen från åkrarna skulle öka om svenskarna grävde diken kring åkrarna och plöjde dem på ett mer effektivt sätt. 

Svenskarna hade på Kalms tid börjat tillverka cider, men de fortsatte att också göra gott öl och brännvin på korn. Thé, kaffe, choklad och sådana ”galenskaper” - enligt Nils Gustavsson - hade också blivit vanligt på senare tid.

Seder och bruk 

Julen 1749 firades bland svenskarna med grundlig städning, bakning av flera sorters bröd och tillagning av flera olika maträtter och med att ungdomen höll sig ”rolig med lekande”. Man hade julotta och gudstjänster juldagen, annandagen, tredjedagen och fjärdedagen. Men man hade nyligen slutat med levande ljus i kyrkan vid julottan och det hade med åren blivit färre gudstjänstbesökare annan-, tredje- och fjärdedagarna. Man räknade inte heller längre de senare dagarna som helgdagar, utan många arbetade då. Kalm tror att det beror på inflytande från engelsmännen som knappast firade jul alls och räknade juldagen som en helgdag bara om den inföll på en söndag. Också julsederna i övrigt hade med åren förenklats hos svenskarna. Till och med brännvinsdrickandet hade minskat, och detta därför att engelsmännen gjort sig löjliga över det.

På nyårsdagen hade svenskarna tagit över den engelska seden att avlossa ett eller två gevärsskott vid soluppgången. Också efter gudstjänsten förekom det enstaka skott. 

Kalm berättar att då någon dött kallades så många släktingar och bekanta som i hast kunde komma till den dödes gård. Vanligen blev det den andra eller tredje dagen efter dödsfallet. Vid gården möttes gästerna av en man som bjöd dem på brännvin genast när de steg av hästen. Sedan gick man in i huset eller promenerade på gården medan den döde sveptes in i ett lakan och man snickrade ihop en kista och en bår att bära kistan på. Gästerna bjöds under tiden på uppskuren limpa och ostskivor som serverades på stora fat som bars omkring av någon kvinna. En annan kvinna eller en man gick omkring med en kanna brännvin, som ibland var kallt, men oftast varmt. Om man hade ett glas i huset hälldes brännvin upp i det och bjöds gästerna. Hade man inget glas, drack gästerna direkt ur kannan. Den döde fick inte föras bort från hemmet innan alla gästerna ätit och druckit tre gånger vilket brukade vara framåt klockan 1 eller 2. Sedan turades fyra man om att bära kistan till kyrkan. Där grävdes en grav och kistan gravsattes. Om prästen var på plats, läste han en text och kastade tre skovlar mull på kistan innan man fyllde igen graven. Fanns ingen präst till hands kunde någon annan läsa något och kasta de första skovlarna mull, eller också fyllde man genast igen graven. Det hela avslutades med att man slog ner en påle i marken för att markera graven, innan var och en återvände till sitt. Gravkors förekom inte, än mindre gravstenar. Följande söndag höll prästen en likpredikan i kyrkan.

Vid ett tillfälle, berättades det för Kalm, hade en ville kommit och ställt sig i kyrkdörren och lyssnat till predikningen. Efter en stund sade han ”Hoo, much talking, but no cider” och gick sin väg. Kalm kommenterar det med att man enligt indiansk tradition skulle dricka något starkt när man lyssnade på ett längre anförande.

Vid ett annat tillfälle, berättade Nils Gustavsson, hade han glömt psalmboken hemma och stod därför i kyrkdörren under psalmsången. Då hade en ville knackat honom på axel och frågat: ”Varför sjunger inte du som de andra tantànta, tantànta, tantànta?”

Ingen lenap omvändes till kristendomen.

/Hans Ling

 

 

Pehr Kalms dagbok från Swedesboro

Raccoon

Pehr Kalm med en kotte från Nya SverigeHösten 1749 – alltså 93 år efter holländarnas erövring av Nya Sverige – kom den nyblivne professorn vid Åbo akademi Pehr Kalm till området för att på Vetenskapsakademiens uppdrag studera dess växt och djurliv. Han kom att bo ett år i Raccoon på den östra sidan av Delaware. Ett tiotal år senare blev Swedesboro den vanliga benämningen på byn och det är numera det officiella namnet. Kalms dagböcker är fyllda av naturiakttagelser, men han antecknade också mycket om hur svenskarna då hade det och vad de berättade om Nya Sverige. Här följer några exempel.

Peter Kock och Jakob Bengtsson gav Kalm sin version av Nya Sveriges uppkomst, så som de hört den av sina föräldrar:

”Ibland de orsaker, som först givit anledning till de svenskas första hitsändande, har en vid namn Printz varit, denne har för någon sin missgärnings, tillika med andra, setat uti fängelse hemma i Sverige. Han gav förslag till regeringen uti Sverige, att om han kunde slippa ur fängelset, ville han segla utomlands, till Amerika, och uppsöka de orter, som kunde besättas med svenska och vara lika fördelaktiga för Sverige som andra sådana kolonier för andra riken. Hans begäran blev samtyckt till, ett skepp blev utrustat. Varöver denne Printz, som eljest var förfaren till sjöss, gjordes till kapten. Åtskilliga missgärningsmän, vilka sutto så med honom som annorstädes i fängelset, blevo givna fria och gjorda till hans medföljare, med villkor, att de skulle sätta sig här neder och begynna uppbruka landet samt se efter, om här kunde finnas guld., silver och dylikt. Med ovannämnda skepp seglade han hit, lät folket sätta sig ned var de ville, blev så här en tid att hava uppseende över dem, och reste sedan efter någon tid tillbaka till Sverige. När de svenska sågo, att de inte kunde få allt de behövde från Sverige, hava de givit sig under holländarna och blivit deras undersåtar, njutandes sina förra privilegier.”

Innan engelsmännen kom, berättades det för Kalm, var det svårt att få tag i tyg. Svenskarna gick därför ofta i västar, tröjor, byxor, kjolar och mössor av skinn. De som hade lite kunskaper om skomakeri gjorde sig skor, men de flesta sydde ihop fotbeklädnader av skinn. Man startade dock tidigt linodling så att man kunde tillverka skjortor, blusar och lakan av linne. Som täcken användes björn- och vargfällar och andra skinn.

Eftersom de första svenskarna inte hade några andra att umgås med än indianer så började de inte bara i klädsel utan också i sitt sätt alltmer likna dem ”så att vid engelsmännernas hitkomst de svenska till stor del icke voro bättre stort än villa indianer”.    

Lenaperna

Förr bodde det ”ganska tjockt” med indianer – eller villar och villskor, som svenskarna kallade dem - där Philadelphia nu ligger, men de fanns också runt omkring. Exempelvis såg man dem ofta fiska på Delaware med krokar av ben eller fågelklor. Men de blev nästan helt utrotade genom mässling som de smittats med av européerna, berättade den 91-årige Nils Gustavsson i Raccoon för Kalm. Flera hundra dog i sjukdomen och liklukten drog till sig vargar som angrep dem som ännu levde. De hade haft svårt att värja sig mot vargarna med hjälp av käppar. Andra svenskar sade att indianbefolkningens minskning berodde på att européerna skjutit eller skrämt bort så gott som alla djur och fåglar från skogarna så att lenaperna inte längre kunde försörja sig på jakt.

Peter Rambo sade att mängden fågel och fisk under hans livstid minskat med bortåt 95 procent och att hans far sagt att det fanns ändå mer fisk och fågel i dennes ungdom, då floden varit full av sjöfågel. Han ansåg att det var jakten, fisket och skogsavverkningarna som orsakat nedgången. De enda fåglar som ökat var de som levde på den majs folk odlade åt både sig själva och sina grisar.

Lenapernas medellivslängd hade också minskat påtagligt. Kalm förmodar att det kan bero på att missbruket av alkohol brett ut sig efter engelsmännens ankomst.

Lenapernas kultur sades också ha förändrats. De hade upphört med mycket av det hantverk de tidigare haft. I ”gubben Keens” barndom gick lenaperna mest klädda i skinn, men hade nu alltmer övergått till filtar och andra tyger som de köpte av européerna.

Lenaperna odlade mycket majs och sålde i början majs till svenskarna. Men eftersom de inte kunde fälla stora träd med sina stenyxor och inte hade dragdjur för plöjning och jordbearbetning konkurrerades de med tiden ut av svenskarna, när dessa började odla majs på riktiga åkrar.

Annars åt lenaperna många sorters bär och frukt och allt slags kött - utom mink. En delikatess var landsköldpadda. Var och en hade dock ett personligt heligt djur eller helig växt, som de undvek att äta. Nils Gustavsson berättade att han i sällskap med en ville en gång stött på en röd orm i skogen. När han började titta efter en käpp för att slå ihjäl den, ville villen hindra honom och förklarade att ormen var den orm som han trodde på. Det fick Nils Gustavsson att demonstrativt slå ihjäl ormen framför villens ögon. Han berättade mycket stolt om denna handling för Kalm.

Svenskarnas grisar, som gick lösa i skogen, jagades ibland av lenaperna, men så småningom skaffade de sig egna grisar som blev så tama att de följde ägaren vart han gick. Med tiden fick de så mycket svin att de började sälja sådana till svenskarna.

”Mr King, en svensk” berättade att han i sin ungdom sett hur villarna lärde sina pojkar att skjuta med pil och båge. Varje morgon sattes det upp en docka framför pojkarna och de måste träffa den med ett visst antal pilar innan de fick frukost. Vart efter flyttades dockan längre och längre bort.

Keen berättade att han som barn tillsammans med sin far varit med vid en stor fest som indianerna höll en gång om året. Dit kom indianer från många olika platser. Man hade kokat enormt mycket björnfläsk och hjortkött som serverades på ett bord inne i hövdingens hus tillsammans med mycket välsmakande kakor och bröd, gjorda av mosad majs och bönor. Efter maten vidtog dans.

Det förekom dock också konflikter, som ibland ledde till slagsmål mellan svenskarna och lenaperna. Nils Gustavsson gav även exempel på några svenskar som ”villarna ihjälslagit och flått huden av på huvudet på par stycken”. De hade vid samma tillfälle försökt att också ge sig på  Nils Gustavssons mor, men hon hade varit för stark för dem och under tumultet kom det ett antal svenskar roende i en båt och skrämde bort indianerna.

Lenaperna var duktiga på att bota sjukdomar och anlitades ofta av svenskarna. De ville dock inte gärna låta svenskarna få veta vilka medicinska örter de använde. När de botat någon svensk var de därför alltid noga med att gömma de örter och annat som de använt. Men med tiden hade svenskarna ändå lyckats lära sig en del av den indianska medicinen.