Den 13 april 1638 ställdes Olov Stille på
landshövdingens befallning inför domstol för fritagningen av
Anders. Häradsrätten dömde honom till döden. Hovrätten ändrade
dock i maj domen till 100 daler i böter och skyldighet att
ersätta skadan på cellens lås med 2 daler. Kunde han inte betala
beloppet skulle han arbeta av det genom straffarbete. En uppgift
i häradsrättens protokoll den 31 oktober säger att två
tredjedelar av böterna skulle gå till Katarina Fleming och en
tredjedel till häradshövdingen och häradet. Inget sägs om något
straffarbete. Det förefaller därför som om Olov betalt pengarna.
Sedan finns det inga mer uppgifter om honom
förrän han med hustru och barnen Ella, 7 år, och Anders, 1 ½ år,
den 3 maj 1641 avreste med skeppet Charitas från Stockholm till
kolonin Nya Sverige i Amerika. Till yrket uppges han då vara
mjölnare, men att han hade för avsikt att bli lantbrukare i Nya
Sverige. Han fick ett ”startbidrag” på 50 daler och löfte om
betalning om han utförde arbeten åt Nya Sverigekompaniet eller
levererade varor dit.
Med på samma resa var Axel Stille som skulle
arbeta på en av kompaniets tobaksplantager under 19 månader. Det
framgår inte klart om han reste frivilligt eller om han liksom
de flesta plantagearbetarna begått något brott och fått välja
mellan bestraffning i Sverige eller plantagearbete i Amerika.
Han kallas dock Klas Flemings tjänare och hade en årslön på 20
daler.
Olovs familj byggde ett hus och anlade ett
jordbruk på en plats som lenaperna kallade Techoherassi och
svenskarna med tiden kallade Stillens Land. Den låg invid den
nuvarande staden Chester på västra sidan av Södra Floden (nuvarande
Delaware River), norr om en bäck som mynnar i floden och kom att
kallas Olle Stilles Creek (nuvarande Ridley Creek). Möjligen var
det Olov som anlade kvarnen vid nuvarande Cobbs Creek. Också
Axel Stille kom så småningom att bo där, liksom en annan svensk
vid namn Måns Lom, vilken med hustru och tre barn kommit över
med samma båt. Här utökades Olovs familj med dottern Kristina
och sonen Johan.
Olle (som han numera allmänt kallades) blev
med tiden en av de ledande bland de svenska emigranterna. Han
fick tjänstgöra som nämndeman vid ett par rättegångar och han
var tillsammans med prästen Lars Loccenius, gift med Måns Loms
dotter Beata, och soldaten Anders Jönsson de främsta
drivkrafterna bakom 1653 års revolt mot guvernören Johan Printz
som man ansåg vara för diktatorisk. Olle hävdade bland annat att
han olagligen lagt beslag på en av Olles kalvar. Printz
tvingades återvända till Sverige efter att demonstrativt ha
låtit skjuta Anders Jönsson. Femton svenskar, bland dem Axel
Stille, föredrog att flytta till de holländska eller engelska
kolonierna. Johan Papegoja, som upprätthöll
guvernörsbefattningen efter Printz, försökte anlita lenaper för
att tvinga dem tillbaks, men indianerna lyckades bara återvända
med de två avskurna huvudena av bröderna Mats och Anders
Hansson. Olle var för sin del känd för sina goda kontakter med
lenaperna. De höll gärna till hemma hos honom och gav honom ett
eget smeknamn på grund av hans tjocka, svarta skägg. Av nästa
guvernör, Johan Risingh, utnämndes Olle tillsammans med Peter
Kock, gift med Måns Loms dotter Margareta, till domare i den
domstol han lät upprätta.
Efter den holländska erövringen av Nya
Sverige 1656 svor Olle, Peter Kock, göteborgarna Peter Rambo och
Gregorius van Dyck samt finländaren Mats Hansson å svenskarnas
vägnar trohetsed till Holland samtidigt som de strängt varnades
för att försöka sälja brännvin till lenaperna.
År 1663 avgick Olle som domare och 1664 sålde
hans sin gård till Lars Loccenius och köpte av en holländare en
annan gård vid Moyamensing längre upp efter floden i nuvarande
södra Philadelphia. Han bosatte sig där tillsammans med sonen
Johan. Som grannar hade han dottern Kristina som gift sig med
holländaren Mårten Kleinschmidt, och Lars Andersson Collin, gift
sig med Måns Loms änka, Anders Bengtsson från Älvsborg, vilken
ett par år senare gifte sig med Brita Rambo, och finnen Erik
Mullika från Värmland med sin hustru Ingeri. Så småningom
flyttade också Axel Stille dit. Olle avled i Moyamessing
omkring 1684.
Olles äldsta dotter Ella gifte sig med
soldaten Peter Joakimsson och efter hans död 1654 med kaptenen
Hans Månsson från Skara. Deras äldste son Johan Hansson gifte
sig med Maria Stålkofta och tog själv efternamnet Stålman. Han
skapade sig en åtminstone tidvis betydande förmögenhet på handel
med indianerna och flyttade flera gånger för att kunna hålla
kontakt med dem. En av hans och Marias timmerstugor finns ännu
kvar och håller just nu på att renoveras.
Craig, Peter Stebbins : "1671 Census of the Delaware. 1999".
Genealogical Society of Pennsylvania, 1999, ISBN no.
1-887099-10-7.
Craig, Peter Stebbins :"The 1693 Census of the Swedes on the
Delaware", 1993. Genealogical Society of
Pennsylvania, 1993, ISBN no.0-9616105-1-4.
Craig, Peter Stebbins : ”New Sweden Settlers”, del 2, 1641
Nordström, Fritz. En Lännabo, som 1648
utvandrade till Nya Sverige. Hundare och Skeppslag 8 1947/48 (Årtalet
i rubriken har blivit felaktigt. I texten står det rätta årtalet
1641.)
Gunnar Redelius utredning om Penningby 1993.
Antikvariskt-topografiska arkivet, Stockholm.
Uppländska domböcker. 4 Lagläsaren Per
Larssons dombok 1638. Utgiven av Nils Edling. 1937.
Ture Jönsson Tre Rosor blev kanske mest känd för att
han vid riksdagen i Västerås 1527 reste sig och föregången av en
trumslagare marscherade ut från sammanträdet i protest mot Gustav Vasas
förslag att Sverige skulle bryta med påven och bli protestantiskt. Det
slutade med att Ture tvingades lämna landet och till sist mördades. Hans
son Lars Turesson Tre Rosor beslöt sig för att hålla sig väl med Gustav
Vasa. De var jämnåriga och blev supbröder och Lars kunde bygga upp en
avsevärd förmögenhet genom olika skumraskaffärer och våldsmetoder. Efter
sin mormor Birgitta Bonde ärvde han Penningby gård i Roslagen. Där
började han bygga en borg vid Penningbyåns utlopp ur Väsbysjön och med
huvudingången direkt mot vattnet. I källaren innanför den tidigare
vattenporten finns ännu ett litet rum med gallerdörr och en gallervägg
ut mot det stora rummet i försvarstornets källare. Det sägs ha varit
avsett som fängelse. Bara de två källarvåningarna och en våning över dem
hann bli färdiga före Lars Turessons död. Bygget fick sedan stå
halvfärdigt tills arbetet fortsattes på 1670-talet.
Landbonde (arrendator) på den till Penningby hörande
ön Solö längs vägen mot Furusund var 1571 Peder Stille. Av skattlängden
det året framgår att han hade en betydligt bättre ekonomisk ställning än
de andra bönderna i socknen. Namnet Stille är känt som ett gammalt
båtsmansnamn och bärs av flera släkter. Kanske han hade eller hade haft
något med flottan att göra, eller med de många handelsskepp som Lars
Turesson Tre Rosor ägt. Mellan 1596 och 1610 finns sedan flera
anteckningar om en Per Stille på Solö. Antagligen var det Peders son.
Anteckningarna tyder på att han kan ha varit landbofogde, alltså förman
för Penningbys arrendatorer. Av 1627 års boskapslängd framgår att han då
lämnat gården på Solö och flyttat till grannön Humlö. I en förteckning
över Penningbys landbönder 1628 kallas han "gammal Pär Stille". Det är
troligt att han lämnat befattningen som landbofogde och som "pensionär"
fått överta gården på Humlö. Den sista anteckningen om honom är från
1631. Som arrendator av Humlö antecknades i boskapslängden 1635 Anders
Persson. Troligen var det en son till Per Stille. Han försvinner dock
snart ur historien.
År 1636 arrenderades Humlö av Olov Persson Stille,
som uttryckligen sägs vara son till Per Stille. En tredje bror, Johan
Persson Stille, skrevs 1625 in vid Uppsala universitet och blev senare
kontraktsprost i Funbo och prästmötets ordförande 1657. Han utmärkte sig
för att inte se ut som en präst varken i fråga om klädsel eller frisyr.
En syster, Kerstin Persdotter Stille, gifte sig med marinkonstapeln Nils
Stake i Stockholm. Det fanns ytterligare en syster vars namn är okänt,
men som blev mor till bokhållaren Johan Larsson och inspektoren över
småtullarna i Finland Per Larsson. Syskonen hade alltså en relativt god
social ställning. Det förekommer på 1640-talet också en Axel Stille, som
kanske kan ha varit ytterligare ett syskon.
Av arkivet på Penningby framgår det att Stilles
bostad på Humlö också fanns kvar i början av 1900-talet och då användes
som jaktstuga. Enligt uppgift skall emellertid taket ha rasat in på
grund av bristande underhåll, varefter resterna av huset togs bort. De
byggnader som tillhör den nuvarande jordbrukaren Bror Eriksson ligger på
samma plats. Några av dem har en betydande ålder. Andra är uppförda på
1900-talet och kan ha placerats där Stilles hus legat. På ett par
ställen ser marken också ut att kunna dölja gamla husgrunder. Det har
därför tyvärr inte varit möjligt att klarlägga exakt var Stilles hus låg
eller hur det såg ut.
Penningby genomgick under åren flera ägarskiften. År
1629 övertogs det av Erik Bielke. På Norrtälje marknad 1636 stötte hans
hustru Katarina Fleming samman med sin arrendator Olov Stille. Denne var
onykter och bemötte henne med "överdådighet och otillbörliga ord". Det
ledde till att han blev uppsagd från arrendet på Humlö. Hans båda
drängar stannade dock kvar och Olov själv "avstod inte med förtrets
tillfogande etc." Han blev vid två tillfällen inlåst - kanske i det
gallerförsedda rummet i Penningbys källare - men lyckades åtminstone den
ena gången bryta sig ut. Han blev också fråntagen ett svedjeland, ett
års skörd, ved och en strömmingsnot. Själv ansåg han att det var som
hämnd för hans beteende, men systern Kerstins förmyndare sade att det
var för att han inte skulle förskingra hennes andel i arvet efter fadern.
Efter en tid fick Erik Bielke höra att Olovs båda
drängar högg ved på Penningbys ägor i Mutsunda på fastlandet norr om
Humlö och att veden levererades till Olov som nu vistades i Stockholm.
Bielke kallade dem till Penningby för att reda ut saken. Den ene av dem
kom aldrig, utan smet iväg till okänd ort. Den andre, Anders, som var
uppvuxen på Humlö, inställde sig och blev av Bielke övertalad att övergå
i hans tjänst i stället för Olovs.
Någon tid senare kom Olov till Länna och kontaktade
Anders. Denne gick då tillbaks i tjänst hos Olov och fortsatte att hugga
ved i Mutsunda och transportera den till Stockholm och sälja den där för
Olovs räkning. Det dröjde innan man på Penningby fick reda på detta och
under tiden hann Erik Bielke avlida i början av 1638. Strax efter
dödsfallet stötte Anders i mars samman med folk från Penningby och kom i
gräl med dem. Det slutade med att de sände bud till landshövdingens
befallningsman med uppmaning att gripa Anders som lösdrivare eftersom
han smitit från sin tjänst hos Bielke. Man tyckte att han borde
överlämnas till arméns utskrivare som just kommit för att skriva ut
soldater till kriget i Tyskland.
Några dagar senare kom Olov förbi på väg från
Norrtälje till Väsby. Han tittade in hos Jakob i Torpet och fick veta
att Anders blivit inlåst i källaren under våningen där Erik Bielke stod
lik i avvaktan på begravningen. Sannolikt var det i samma cell där Olov
själv suttit. Olov tog då en vedyxa och sade ungefär:
- Jag skall ta ut honom därifrån, ta mig Djävulen.
("Jag skall taga honom därut uti det namn som inte gott är" som det står
i den bevarade redogörelsen.)
Genom en lönnport tog Olov sig in i huset och ner
till cellen. Han misslyckades med att krossa det stadiga hänglåset, men
kunde efter en stund knacka loss märlan ut väggen. Han fick ut Anders,
gav honom yxan och skickade iväg honom. Under tiden hade änkan Katarina
Flemings tjänare Olov Svensson dykt upp. Han var den ende som just då
var hemma. De andra var på utskrivningen. Olov Stille vände han sig mot
Olov Svensson, drog sin värja och högg omkring sig med den medan han
svor och ropade:
- Trots ni kommer och tar mig!
Så gick han sin väg. I samma stund kom det andra
tjänstefolket hem. De ville gripa Olov Stille, men Olov Svensson
hindrade dem från att riskera livet genom att försöka att ta fast honom.