Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

    

Döms till döden

Den 13 april 1638 ställdes Olov Stille på landshövdingens befallning inför domstol för fritagningen av Anders. Häradsrätten dömde honom till döden. Hovrätten ändrade dock i maj domen till 100 daler i böter och skyldighet att ersätta skadan på cellens lås med 2 daler. Kunde han inte betala beloppet skulle han arbeta av det genom straffarbete. En uppgift i häradsrättens protokoll den 31 oktober säger att två tredjedelar av böterna skulle gå till Katarina Fleming och en tredjedel till häradshövdingen och häradet. Inget sägs om något straffarbete. Det förefaller därför som om Olov betalt pengarna.

Till den nya världen

Sedan finns det inga mer uppgifter om honom förrän han med hustru och barnen Ella, 7 år, och Anders, 1 ½ år, den 3 maj 1641 avreste med skeppet Charitas från Stockholm till kolonin Nya Sverige i Amerika. Till yrket uppges han då vara mjölnare, men att han hade för avsikt att bli lantbrukare i Nya Sverige. Han fick ett ”startbidrag” på 50 daler och löfte om betalning om han utförde arbeten åt Nya Sverigekompaniet eller levererade varor dit.

Med på samma resa var Axel Stille som skulle arbeta på en av kompaniets tobaksplantager under 19 månader. Det framgår inte klart om han reste frivilligt eller om han liksom de flesta plantagearbetarna begått något brott och fått välja mellan bestraffning i Sverige eller  plantagearbete i Amerika. Han kallas dock Klas Flemings tjänare och hade en årslön på 20 daler.

Olovs familj byggde ett hus och anlade ett jordbruk på en plats som lenaperna kallade Techoherassi och svenskarna med tiden kallade Stillens Land. Den låg invid den nuvarande staden Chester på västra sidan av Södra Floden (nuvarande Delaware River), norr om en bäck som mynnar i floden och kom att kallas Olle Stilles Creek (nuvarande Ridley Creek). Möjligen var det Olov som anlade kvarnen vid nuvarande Cobbs Creek. Också Axel Stille kom så småningom att bo där, liksom en annan svensk vid namn Måns Lom, vilken med hustru och tre barn kommit över med samma båt. Här utökades Olovs familj med dottern Kristina och sonen Johan.

Nämdeman och rebell

Olle (som han numera allmänt kallades) blev med tiden en av de ledande bland de svenska emigranterna. Han fick tjänstgöra som nämndeman vid ett par rättegångar och han var tillsammans med prästen Lars Loccenius, gift med Måns Loms dotter Beata, och soldaten Anders Jönsson de främsta drivkrafterna bakom 1653 års revolt mot guvernören Johan Printz som man ansåg vara för diktatorisk. Olle hävdade bland annat att han olagligen lagt beslag på en av Olles kalvar. Printz tvingades återvända till Sverige efter att demonstrativt ha låtit skjuta Anders Jönsson. Femton svenskar, bland dem Axel Stille, föredrog att flytta till de holländska eller engelska kolonierna. Johan Papegoja, som upprätthöll guvernörsbefattningen efter Printz, försökte anlita lenaper för att tvinga dem tillbaks, men indianerna lyckades bara återvända med de två avskurna huvudena av bröderna Mats och Anders Hansson. Olle var för sin del känd för sina goda kontakter med lenaperna. De höll gärna till hemma hos honom och gav honom ett eget smeknamn på grund av hans tjocka, svarta skägg. Av nästa guvernör, Johan Risingh, utnämndes Olle tillsammans med Peter Kock, gift med Måns Loms dotter Margareta, till domare i den domstol han lät upprätta.

Holländsk erövning

Efter den holländska erövringen av Nya Sverige 1656 svor Olle, Peter Kock, göteborgarna Peter Rambo och Gregorius van Dyck samt finländaren Mats Hansson å svenskarnas vägnar trohetsed till Holland samtidigt som de strängt varnades för att försöka sälja brännvin till lenaperna.

År 1663 avgick Olle som domare och 1664 sålde hans sin gård till Lars Loccenius och köpte av en holländare en annan gård vid Moyamensing längre upp efter floden i nuvarande södra Philadelphia. Han bosatte sig där tillsammans med sonen Johan. Som grannar hade han dottern Kristina som gift sig med holländaren Mårten Kleinschmidt, och Lars Andersson Collin, gift sig med Måns Loms änka, Anders Bengtsson från Älvsborg, vilken ett par år senare gifte sig med Brita Rambo, och finnen Erik Mullika från Värmland med sin hustru Ingeri. Så småningom flyttade också Axel Stille dit.  Olle avled i Moyamessing omkring 1684.

Olles äldsta dotter Ella gifte sig med soldaten Peter Joakimsson och efter hans död 1654 med kaptenen Hans Månsson från Skara. Deras äldste son Johan Hansson gifte sig med Maria Stålkofta och tog själv efternamnet Stålman. Han skapade sig en åtminstone tidvis betydande förmögenhet på handel med indianerna och flyttade flera gånger för att kunna hålla kontakt med dem. En av hans och Marias timmerstugor finns ännu kvar och håller just nu på att renoveras.

Källor

Craig, Peter Stebbins : "1671 Census of the Delaware. 1999". Genealogical Society of Pennsylvania, 1999, ISBN no. 1-887099-10-7.

Craig, Peter Stebbins :"The 1693 Census of the Swedes on the Delaware", 1993. Genealogical Society of Pennsylvania, 1993, ISBN no.0-9616105-1-4.

Craig, Peter Stebbins : ”New Sweden Settlers”, del 2, 1641

Nordström, Fritz. En Lännabo, som 1648 utvandrade till Nya Sverige. Hundare och Skeppslag 8 1947/48 (Årtalet i rubriken har blivit felaktigt. I texten står det rätta årtalet 1641.)

Gunnar Redelius utredning om Penningby 1993. Antikvariskt-topografiska arkivet, Stockholm.

Uppländska domböcker. 4 Lagläsaren Per Larssons dombok 1638. Utgiven av Nils Edling. 1937. 

Hans Ling

Olov Stille

Penningby gård i Roslagen

Ture Jönsson Tre Rosor blev kanske mest känd för att han vid riksdagen i Västerås 1527 reste sig och föregången av en trumslagare marscherade ut från sammanträdet i protest mot Gustav Vasas förslag att Sverige skulle bryta med påven och bli protestantiskt. Det slutade med att Ture tvingades lämna landet och till sist mördades. Hans son Lars Turesson Tre Rosor beslöt sig för att hålla sig väl med Gustav Vasa. De var jämnåriga och blev supbröder och Lars kunde bygga upp en avsevärd förmögenhet genom olika skumraskaffärer och våldsmetoder. Efter sin mormor Birgitta Bonde ärvde han Penningby gård i Roslagen. Där började han bygga en borg vid Penningbyåns utlopp ur Väsbysjön och med huvudingången direkt mot vattnet. I källaren innanför den tidigare vattenporten finns ännu ett litet rum med gallerdörr och en gallervägg ut mot det stora rummet i försvarstornets källare. Det sägs ha varit avsett som fängelse. Bara de två källarvåningarna och en våning över dem hann  bli färdiga före Lars Turessons död. Bygget fick sedan stå halvfärdigt tills arbetet fortsattes på 1670-talet.

Landbonde (arrendator) på den till Penningby hörande ön Solö längs vägen mot Furusund var 1571 Peder Stille. Av skattlängden det året framgår att han hade en betydligt bättre ekonomisk ställning än de andra bönderna i socknen. Namnet Stille är känt som ett gammalt båtsmansnamn och bärs av flera släkter. Kanske han hade eller hade haft något med flottan att göra, eller med de många handelsskepp som Lars Turesson Tre Rosor ägt. Mellan 1596 och 1610 finns sedan flera anteckningar om en Per Stille på Solö. Antagligen var det Peders son. Anteckningarna tyder på att han kan ha varit landbofogde, alltså förman för Penningbys arrendatorer. Av 1627 års boskapslängd framgår att han då lämnat gården på Solö och flyttat till grannön Humlö. I en förteckning över Penningbys landbönder 1628 kallas han "gammal Pär Stille". Det är troligt att han lämnat befattningen som landbofogde och som "pensionär" fått överta gården på Humlö. Den sista anteckningen om honom är från 1631. Som arrendator av Humlö antecknades i boskapslängden 1635 Anders Persson. Troligen var det en son till Per Stille. Han försvinner dock snart ur historien.

År 1636 arrenderades Humlö av Olov Persson Stille, som uttryckligen sägs vara son till Per Stille. En tredje bror, Johan Persson Stille, skrevs 1625 in vid Uppsala universitet och blev senare kontraktsprost i Funbo och prästmötets ordförande 1657. Han utmärkte sig för att inte se ut som en präst varken i fråga om klädsel eller frisyr. En syster, Kerstin Persdotter Stille, gifte sig med marinkonstapeln Nils Stake i Stockholm. Det fanns ytterligare en syster vars namn är okänt, men som blev mor till bokhållaren Johan Larsson och inspektoren över småtullarna i Finland Per Larsson. Syskonen hade alltså en relativt god social ställning. Det förekommer på 1640-talet också en Axel Stille, som kanske kan ha varit ytterligare ett syskon.

Av arkivet på Penningby framgår det att Stilles bostad på Humlö också fanns kvar i början av 1900-talet och då användes som jaktstuga. Enligt uppgift skall emellertid taket ha rasat in på grund av bristande underhåll, varefter resterna av huset togs bort. De byggnader som tillhör den nuvarande jordbrukaren Bror Eriksson ligger på samma plats. Några av dem har en betydande ålder. Andra är uppförda på 1900-talet och kan ha placerats där Stilles hus legat. På ett par ställen ser marken också ut att kunna dölja gamla husgrunder. Det har därför tyvärr inte varit möjligt att klarlägga exakt var Stilles hus låg eller hur det såg ut.

Stöter sig med Penningbys ägarinna

Penningby genomgick under åren flera ägarskiften. År 1629 övertogs det av Erik Bielke. På Norrtälje marknad 1636 stötte hans hustru Katarina Fleming samman med sin arrendator Olov Stille. Denne var onykter och bemötte henne med "överdådighet och otillbörliga ord". Det ledde till att han blev uppsagd från arrendet på Humlö. Hans båda drängar stannade dock kvar och Olov själv "avstod inte med förtrets tillfogande etc." Han blev vid två tillfällen inlåst - kanske i det gallerförsedda rummet i Penningbys källare - men lyckades åtminstone den ena gången bryta sig ut. Han blev också fråntagen ett svedjeland, ett års skörd, ved och en strömmingsnot. Själv ansåg han att det var som hämnd för hans beteende, men systern Kerstins förmyndare sade att det var för att han inte skulle förskingra hennes andel i arvet efter fadern.

Anklagas för att tjuvhugga ved

Efter en tid fick Erik Bielke höra att Olovs båda drängar högg ved på Penningbys ägor i Mutsunda på fastlandet norr om Humlö och att veden levererades till Olov som nu vistades i Stockholm. Bielke kallade dem till Penningby för att reda ut saken. Den ene av dem kom aldrig, utan smet iväg till okänd ort. Den andre, Anders, som var uppvuxen på Humlö, inställde sig och blev av Bielke övertalad att övergå i hans tjänst i stället för Olovs.

Någon tid senare kom Olov till Länna och kontaktade Anders. Denne gick då tillbaks i tjänst hos Olov och fortsatte att hugga ved i Mutsunda och transportera den till Stockholm och sälja den där för Olovs räkning. Det dröjde innan man på Penningby fick reda på detta och under tiden hann Erik Bielke avlida i början av 1638. Strax efter dödsfallet stötte Anders i mars samman med folk från Penningby och kom i gräl med dem. Det slutade med att de sände bud till landshövdingens befallningsman med uppmaning att gripa Anders som lösdrivare eftersom han smitit från sin tjänst hos Bielke. Man tyckte att han borde överlämnas till arméns utskrivare som just kommit för att skriva ut soldater till kriget i Tyskland.

Några dagar senare kom Olov förbi på väg från Norrtälje till Väsby. Han tittade in hos Jakob i Torpet och fick veta att Anders blivit inlåst i källaren under våningen där Erik Bielke stod lik i avvaktan på begravningen. Sannolikt var det i samma cell där Olov själv suttit. Olov tog då en vedyxa och sade ungefär:

- Jag skall ta ut honom därifrån, ta mig Djävulen. ("Jag skall taga honom därut uti det namn som inte gott är" som det står i den bevarade redogörelsen.)

Befriar drängen med våld

Genom en lönnport tog Olov sig in i huset och ner till cellen. Han misslyckades med att krossa det stadiga hänglåset, men kunde efter en stund knacka loss märlan ut väggen. Han fick ut Anders, gav honom yxan och skickade iväg honom. Under tiden hade änkan Katarina Flemings tjänare Olov Svensson dykt upp. Han var den ende som just då var hemma. De andra var på utskrivningen. Olov Stille vände han sig mot Olov Svensson, drog sin värja och högg omkring sig med den medan han svor och ropade:

- Trots ni kommer och tar mig!

Så gick han sin väg. I samma stund kom det andra tjänstefolket hem. De ville gripa Olov Stille, men Olov Svensson hindrade dem från att riskera livet genom att försöka att ta fast honom.