Prästsonen och krigaren
Johan Björnsson Printz har gjort ett stort avtryck i historien om Nya
Sverige. Det var inte bara för att han var stor och fet, utan mest för
att hans tio-åriga regim som den tredje guvernören av Nya Sverige
präglades av energi, arbete och hårda nypor i ett genuint försök att få
företaget att bli framgångsrikt. Till slut tröttnade dock både han och
nybyggarna och Printz lämnade över befälet tillfälligt till sin svärson
Johan Papegoja och återvände till Sverige. Nästa guvernör blev
Johan Klasson Risingh,
son till Printz kusin Klas Botvidsson.
Printz härstammade från
en släkt som i flera generationer tillhört det styrande skiktet i
Norrköping. Både hans farfar, Hans Botvidsson, och farfarsfar, Botvid,
var borgmästare i staden, den äldste i början av 1500-talet. Vid den
tiden hade man flera borgmästare med olika ansvar såsom juridik, kommers
etc., i stadens styrelse.
Printz levde under en
tid då Sverige var runt, inte långt som idag. Den svenska stormakten
kontrollerade i stort sett hela Östersjön. Man bör nog tillägga att det
var en allians av lydriken, små och stora furstar under den svenska
konungen. Det var ett mycket internationellt samhälle, med svaga
nationalstater. Här talades många språk: svenska, tyska, finska,
estniska, ryska, polska, lettiska, latin plus en hel mängd mindre språk
och dialekter. Tar man med inhyrda legosoldater kan man lägga till de
flesta av övriga europeiska språk inklusive holländska och engelska.
Den styrande klassen av
adelsmän, officerare och tjänstemän rörde sig över hela storriket och
Johan Printz var inget undantag. Han föddes i på Bottnaryds prästgård
och gick i skola i Jönköping, Skara och Linköping, men sedan fortsatte
han 1618 till universiteten i Rostock och Greifswald vid Östersjöns kust
i Pommern. Han prövade på prästyrket genom att assistera sin far pastorn
Björn Hansson, men hade uppenbarligen ingen aptit för detta och
fortsatte sitt studentliv i Leipzig, Wittenberg, Jena och slutligen
Helmstedt i Niedersachsen. I Helmstedt träffade han sin första hustru
Elisabet von Boch, och de gifte sig 1622.
Printz valde nu
krigarbanan och som ung man flyttade han mellan tjänster – en del
ofrivilligt – i olika tyska regementen och var med om flera äventyr.
Genombrottet som officer kom omkring 1624 då han anställdes i Gustaf
Horns regemente, och två år senare i Hans Wrangels kompani i
Adelsfaneregementet. Han avancerade till överstelöjtnant och deltog i
flera bataljer, men det höll på att ta en ände med förskräckelse i
Chemnitz år 1640.
Fältmarskalken Johan
Banér hade svårt att hålla styr på sin armé av oregerliga legosoldater
från Europas alla hörn. Officerare grälade om strategi och taktik, det
var ont om mat och fienden tryckte på. 300 man ur Västgötakavalleriet
under Johan Printz fick order om att hålla Chemnitz, men då anföll
Hertig Edward av Braganza med 8000 man staden. Situationen var ohållbar,
Printz kapitulerade och Västgötakavalleriets soldater skickades tillbaka
till Pommern. Men Banér var inte nådig och beskyllde Banér för att ha
övergett Chemnitz. Printz fördes tillbaka till Sverige, häktades och
anklagades för feghet och förräderi. Han ställdes inför krigsrätt och
blev 1641 som desertör avskedad från sina militära befattningar.
Men Printz hade
uppenbarligen goda kontakter även om han nu hade gjort sig flera fiender
inom den svenska makteliten. År 1642 kom han tillbaka. Han utnämndes
till guvernör över Nya Sverige och för säkerhets skull adlades han
samtidigt. Det är svårt att veta exakt hur detta gick till, men nog
förefaller det som om Johan Printz oskadliggjordes genom att ge honom
ett omöjligt uppdrag långt från maktens centrum. Men hur det gick till
spelar en underordnad roll; Johan Printz gav sig in i sitt nya uppdrag
med hull och hår. I februari 1643 anlände han med fartygen Svanen och
Fama till Christinaskansen.
Printz lät inte gräset
gro under fötterna. Redan nästa dag överlämnade Guvernören Peter Ridder
kommandot över Nya Sverige till Johan Printz. Printz hade med sig en
detaljerad instruktion om sitt nya uppdrag och arbetet började med en
gång. Det som var mest bråttom var att bygga hus åt de nyanlända och att
förstärka försvaret. Elfsborgsskansen förlades i de myggrika
träskmarkerna söder om Trefaldighetsskansen på östra sidan av Södra
Floden. Läget valdes för att kontrollera de engelska bosättningarna vid
Varkens Kill (Grisån) och för att visa fartyg som kom från Atlanten vem
som styrde. Över Elfsborg vajade den svenska flaggan och anländande
fartyg förväntades hälsa genom att stryka flagg när de passerade skansen.
Printz nästa steg blev
att bygga ett residens åt sig själv och på ön Tinicum [sydväst om dagens
Philadelphia] byggdes gården Printzhof. Samtidigt reparerades
Christinaskansen, och flera nya hemman etablerades för den växande
befolkningen. Det var inga stora hus, utan ganska enkla timmerhus byggda
på svenskt manér. Printz började nu ägna sig åt kolonins drift och
kommers. Majsfälten gjordes större, tobak planterades och handeln med
indianerna ökades. Pälshandel och tobak var viktiga handelsvaror och
Printz ville öka handeln. Han lyckades delvis, men som tidigare var
kolonin beroende av att fartygen från Sverige regelbundet försåg dem med
förnödenheter och handelsvaror som de kunde sälja eller byta mot pälsar,
tobak och annat.
Det pågick även ett nära
handelsutbyte mellan svenskar, holländare och engelsmän i kolonierna, men
hemnationerna och investerarna ville se vinster i form av varor som gick att
sälja i Europa. Printz tycks inledningsvis ha haft ett gott förhållande med
Guvernören Kieft i Nya Nederland, men samtidigt konkurrerade holländare,
engelsmän och svenskar om handel och inflytande. Här hade svenskarna ett
underläge enbart baserat på antalet invånare. Både engelsmän och holländare
satsade hårdare på sina koloniers tillväxt än vad svenskarna gjorde.
Men Nya Sverige blomstrade,
mycket tack vare Johan Printz, Han etablerade ett litet skeppsvarv där ”två
stora vackra båtar” byggdes; en förlades vid Elfsborgsskansen och en vid
Christinaskansen. Skepp med varor och nybyggare kom regelbundet till kolonin.
Här fanns en kvarn och två smedjor, och Printz planerade en handelsbod så
att invånarna skulle slippa åka till Nya Nederland och Nya England för
större inköp.
Den 25 november 1645 var en
olycksdag för Printz och kolonin. Skansen Nya Göteborg och Printzhof på
Tinicumön brann ned. Båda byggdes senare upp, och Printzhof blev större och
mera av ett gods som underströk guvernörens makt och status. Samtidigt
började Söderkompaniet, som 1641 tagit över från Nya Sverigekompaniet, visa
tecken på utmattning. Affärerna gick inte så bra som man hade tänkt; färre
fartyg upprätthöll förbindelserna mellan Sverige och Nya Sverige, och de
eviga framstötarna från engelsmän och holländarna ökade i styrka.
Printz hade redan 1644
anhållit om att bli entledigad efter sina tre år som guvernör, men 1646 fick
han beskedet från Drottning Christina att han måste stanna några år till.
Kolonin höll sig flytande, handeln ökade till och med en aning, men
befolkningen var fortfarande liten; 1646 fanns totalt 183 ”själar” bosatta i
Nya Sverige. Bristen på stöd från moderlandet gjorde att Nya Sverige blev
ett samhälle av jordbrukare och inte så mycket ett handelssamhälle.
Åren gick och Printz
fortsatte lojalt sitt arbete som guvernör, men han ville hem. 1648 hoppades
han igen på drottningens samtycke, men blev återigen besviken. Nu började
svåra år för både honom och Nya Sverige. Holländarna tryckte återigen på.
1649 förliste skeppet Kattan på väg med förnödenheter. Nästa skepp, Örnen,
skulle inte komma förrän 1654. I nya Sverige blev man helt beroende av
engelsmän och holländare för förnödenheter och priserna steg kraftigt. 1651
övergav Printz Elfsborgsskansen och även två andra skansar under
påtryckningar från holländarna. Men trots dessa motsättningar kunde Nya
Sverige skicka varor till Europa, men åtminstone ett fartyg kapades av
engelsmännen.
Printz trivdes inte och
hans auktoritära ledarstil ledde till konflikter med undersåtarna. 1653
skrev att antal nybyggare på ett upprop till Sveriges regering med klagomål
om hur kolonin styrdes. Printz blev rasande och för att statuera ett exempel
hängdes en av upprorsmännen.
Men Printz hade fått nog av
Nya Sverige och ville avgå. Han beslöt sig för att resa till Sverige för att
rapportera till drottningen och sina arbetsgivare och att begära att bli
entledigad. Innan han åkte utnämnde han sin svärson Johan Papegoja till
ställföreträdande guvernör. Han förberedde resan genom ett utförligt brev
till Axel Oxenstierna där han motiverade sitt beslut och förklarade sig
villig att återvända om han fick större resurser. Men denna gång blev hans
anhållan beviljad och han avgick. Nästa guvernör skulle bli hans brorson
Johan Klasson Risingh, som 1655 blev den som måste kapitulera inför
holländska styrkor.
Johan Printz goda
relationer med svenska makteliten höll. Han drabbades inte av några
allvarliga påföljder för sitt styre av Nya Sverige. Sannolikt insåg även de
styrande i Söderkompaniet att problemen som uppkommit i Nya Sverige kunde
inte helt skyllas på Johan Printz. Hemma igen utnämndes han till general och
fick ansvaret för utskrivningen av soldater till kriget i Polen. Han bosatte
sig i födelsesocknen Bottnaryd på föräldragården Gunillaberg, uppkallad
efter hans mor Gunilla Printz.
1657 blev Printz kommendant
på Jönköpings slott för att nästa år bli landshövding i Jönköpings län. Han
deltog i riksdagarna 1654-1660, det sista året som ledamot av det viktiga
sekreta utskottet. Han avled i Jönköping den 3 maj 1663. Vid det laget hade
Nya Sverige tagits över av Nya Holland som i sin tur var på väg att erövras
av engelsmännen och bli en del av Nya England.
Källor.
Johnson, Amandus,
The Swedish
Settlements on the Delaware Their History and Relation to the Indians, Dutch
and English 1638-1664 … Volume I. xx+466s+104pl+4k. 4:o. Volume II:
xii+424s(467-880)+43pl+2k. 4:o. Lancaster PA 1911
Ling, Hans and Williams, Kim-Eric, New Sweden: A Family Enterprise, THE
BOTVID FAMILY AND NEW SWEDEN LEADERS. Swedish Colonial News, Volume 5,
Number 3 • Fall 2014, pp. 8-11, 20-21.