Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Comreco AB. Tel: 08-541 754 05
www.comreco.se

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Erik Björk målad av Gustav Hesselius ca 1713

Misstänksamheten var till en början stor mellan lutheraner, anglikaner och kalvinister. Så småningom började man dock samarbeta och delta i varandras prästmöten. Kontakterna med den engelska kyrkan fungerade särskilt väl. Erik Björk och Anders Sandel blev inbjudna, när nya engelska kyrkor invigdes, och de anlitades ibland som vikarier för de engelska prästerna. De engelska prästerna lät alltid de svenska på förhand granska alla skrivelser till kyrkan eller regeringen i England. De svenska församlingarna fick också ekonomiskt stöd från de engelska. År 1717 föreslogs det till och med att de svenska och engelska kyrkorna i Amerika skulle slås ihop. Detta blev dock inte av förrän under 1800-talet . Den enda allvarliga konflikten tycks Björk ha haft med kväkarna, som ansåg dans och musik syndigt. Björk hävdade att det inte var något fel att dansa och att "ett livlöst trä i en fiol eller annat spelinstrument kan uppväcka ljud, som tjänar till Guds lov och pris". Också förbindelserna med lanâperna förblev goda. Efter sin ankomst till Amerika skrev Björk och Rudman en rapport till Karl XI, som de då ännu inte visste var död. Där berättar de att indianerna var mycket förtjusta i de katekeser på deras språk som prästerna fått med sig. Men indianernas antal minskade hela tiden. Detta såg prästerna till en början som ett Guds verk. Men med tiden fick Björk en mer positiv inställning till indianerna. "Indianerna och vi äro som ett folk och vi äro mer förtrogna med dem än med engelsmännen", konstaterade han i ett brev. I en rapport till Jesper Svedberg skrev Björk efter hemkomsten till Sverige att han brukade säga ”att de hedningar som Herren Kristus talar om, var ingalunda dessa”. Tvärt om lever indianerna på ett sätt så att de skämmer ut många kristna.

Ännu mera, vilket utskämmer och vill fördöma alltför många kristna, att ibland dem höres sällan av några grova synder, som mord, tjuveri, obarmhärtighet, eder och svordom, trolldom. Är ock någon synd ibland dem inkommen, så vet jag ej annor än dryckenskap förmedels starke drycker, särdeles ett slag kallat rum, mycket ditfört av de engelska. Och då de äro blevne druckne, råka träta eller slåss, då tillskriva de det allt drycken och ursäkta sig. Och därpå äro de genast andra dagen efter så försonlige och kärlige som förr. Ja, de begynna på vara så försiktige, att efter de märka, att drycken haver detta med sig, när de göra stora måltider sinsemellan och hava mycken dryck, så förordna de vissa vildar till väktare ibland sig, som den dagen ingenting skola dricka utan hava uppseende på de andra i laget, att de ingalunda skola träta eller slåss. Ty taga de ur vägen allt vasst och skarpt. Andra dagen måge de andre deras uppvaktare pläga sig och vara rolige.

 De äro ganska kärlige och redobogne emot dem, de en gång hava fattat kärlek före. Äro mäkta kunnoge på allehanda örter och rötter, som där äro skogar och kärr fulla med det som hälsosamt är: så veta de mäkta väl deras kraft och nytto till att bota allehanda sjukdomar. Ja, det göra de ofta för intet. Då de se eller höra en kristen vara sjuk, löpa de genast till honom med sina örter och sålunda hjälpa honom. Månge kristne betjäna sig mer av dem än av andra i sina sjukdomar. Ty de äro trogne och med litet förnöjde, om de änteligen skola hava något för sitt omak."

 Erik Björk hade en mer skeptisk inställning till negerslavarna, vilka han säger vara "dumma och olärda". Han berättar hur illa de behandlades, men han ansåg det nödvändigt eftersom de annars på grund av sin mängd och aggressivitet skulle ta över landet från de kristna. De kunde dock med mycket arbete omvändas och blev då ”helt artige och trogne” och han ansåg att kyrkan borde vara öppen också för dem. Han kritiserade också mycket skarpt i ett brev till en av sina efterträdare, Samuel Hesselius, denne för att han köpt en negerslavinna till sitt hushåll.

 Erik Björk återvänder till Sverige

När Erik Björk varit 10 år i Amerika skrev han hem och påminde om Karl XI:s löfte att han skulle få återvända och då få en prästtjänst i Sverige. Ärendet föredrogs så småningom för Karl XII, som då befann sig i Smorgen, 15 mil öster om Wilnius på marsch mot Moskva. Den 21 februari 1708 utsåg kungen Anders Haquinius att ersätta Björk som prost i Kristinehamn. Haquinius avled emellertid innan han hunnit ge sig iväg. Inte förrän i juni 1711 lyckades Jesper Svedberg förmå regeringen att utse två nya präster i hans ställe, Anders Hesselius och Abraham Lidenius. I april 1712 anlände de till Kristinehamn.

För dem blev förhållandena i Amerika en chock. De var inte alls som de väntat. I ett brev den 1 december 1712 skrev Andreas Hesselius om prästgården:

”Det klack i bröstet på mig, när jag kom till detta hus och i stället för att resa in i en prästegård måste krypa in liksom i en knektestuga i skogen, där eljes ingen ringaste byggnad var tillhörig, ja icke ett skjul (skydd) över dörren en gång. Med vad för olägenhet tre präster här leva tillhopa, är ömkeligt att tänka på. I stället för kök betjäna vi oss av släta fältet, där all vår mat kokas under bar himmel, undantagande om vintern och när man för regn måste söka brädeskjul. Bättre villkor för oss hava vi inte till att vänta, ty varken kunna våra arma åhörare hålla oss bättre eller hava det bättre själva. Ty såsom detta folket, bestående av mest Finnar, leva föga annat än uti statu naturali (naturtillståndet), helt plumt och incivilt, så räkna de allt nog för sig när magen har nog, och den hava de så mycket lättare att förnöja som landet är fruktbart och låter sig utan stort arbete brukas. Härav kommer att förnuftet är så nedmöglat uppå en del av våra svenska, att de likare synas leva vitam pecuariam än humanam (ett liv som djur än som människor)".

Sedan Hesselius och Lidenius hunnit sätta sig in i förhållandena avgick Erik Björk från sin tjänst den 1 maj 1712 och flyttade med sin familj hem till svärfadern Peter Stalcop.

Av Karl XII:s beslut den 21 februari 1708 - vilket nådde Björk den 9 januari 1709 - framgick visserligen att Erik Björk hade rätt att återvända till Sverige, men det var fortfarande en öppen fråga vilket arbete han skulle få i hemlandet. Ytterligare skriftväxling följde därför. Den 23 januari 1713 avled kyrkoherden Ekman i Falun. Riksrådet skrev till Karl XII, som då befann sig i seraljen i Timurtasch vid Adrianopel (nuvarande Edirne 20 mil väster om Istanbul) och föreslog honom att utse Per Tillæus till Ekmans efterträdare. Det hann emellertid inte fram till kungen, innan Karl den 28 maj 1713 beslöt att Erik Björk skulle ha befattningen som prost i Kopparbergs, Kristine och Aspeboda församlingar. Beskedet om detta nådde Björk den 15 januari 1714 i ett brev från Jesper Svedberg.

 I en dikt, som Erik Björk efter hemkomsten lät trycka i Stockholm 1715 och sände som en hälsning till sina gamla församlingsbor i vad han fortfarande kallar Indien, beskriver han utnämningen så här:

Nu sker vad ohört är och ohört lärer bli,
att Svearikes kung så långt bort i Turki
har längst till Indien sin nådefullmakt sänt
en lärare och den till Falu stad bestämt.

O, du vår Sveasol, som är så fjärran än
och verkar dock så långt, o vänd, vänd hem igen!
Var redlig önskar det, som unnar Sverige gott.
Den dag då detta sker i gull bör tecknas opp.

Jag nöjd så bitt min tid och ty fått lika båd
att fara hän som hit av Guds och kongens nåd.
En Swedbergs själanit om dessa fjärran får
hit skaffat två för en som hädan går.

Krisitina Stalcop Björk målad av Gustav Hesselius ca. 1713

Den 29 juni 1714 lämnade Björks familj Kristinehamn. Den bestod förutom av hustrun Kristina Stalcop av sonen Tobias och dennes tre yngre systrar Magdalena, Katarina och Kristina. Till familjen hörde nu också Kristina Stalcops kusin Anna Stedham, dotter till Lulof Stedham, som Björks tagit hand om som sin fosterdotter efter föräldrarnas död. Sonen Peter och dottern Maria hade dött i Amerika. Med på resan följde också Kristina Stalcops syster Maria Stalcop och hennes man Johan van der Veer. Så gott som hela församlingen hade på morgonen kommit till Peter Stalcops hem för att ta farväl av de bortresande. Åtföljda av en mängd beridna församlingsbor färdades ressällskapet med häst och vagn den första dagsetappen, som gick till Bohemia vid Philadelphia. Här sökte Erik Björk upp guvernören Markham och visade upp Karl XII:s hemreseorder för honom. Den godtogs som pass.

Den 13 juli lämnade skeppet Amity med Björks sällskap ombord Annapolis och den 1 september kunde hon ankra upp i Deal i England. Därifrån gick resan landvägen till London. Från London tog Björks i slutet av september en annan båt, destinerad till Göteborg. På grund av hårt väder tvingades man dock gå i hamn redan i Marstrand, dit de anlände de 2 oktober. Det första återseendet av hemlandet blev dock ingen positiv upplevelse. Han skildrade den i en predikan som han senare höll i Skara domkyrka:

"Jag haver varit snart i sjutton år längst bort i världen ibland folk av allehanda villfarande läror och ibland vilda hedningar. Men på alla de sjutton år har jag där icke hört så mycket svärjas som jag i två timmar i Marstrand hörde. I Marstrand, som var den första svenska staden jag kom till med min hustru och mina barn, måste vi länge i slask och regn stå ute, förrän vi fingo komma i något hus."

 Som kontrast kan man läsa Björks beskrivning av Nya Sverige i den tryckta dikten:

Farväl, du Delaware, du Pennsylvani ström.
Farväl Kristina strand, nu i din fägring skön.
Den tid jag kom jag far nu efter sjutton år.
Din flod och ebb mig lärt hur allt omskiftligt går.

I skogars sköna sikt och ögons fägneprål,
I talen nu till mig som med ett gudamål,
att undra på det skick, som högsta styrsel för,
hur övre sköna värld så skön den nedre gör.

I vatturike land, I träd av ymnig frukt,
varvid kan likas här er sköna smak och lukt?
Min sinnen lyftas opp dit där allt finnes bäst,
ett nektar, paradis, en evig fägnefest.

Jag lämnar eder nu så sköna som i stå.
Ej väntar annat se än himmel, vatten blå,
där Herrens styrsel man fast underligen ser,
att som det högst bär opp, bus djupt i djupet ner.

Hur mången, mången gång jag vallat har i bet
här vid Kristina flod min lamm att göra fet.
I sexton år å rad med Överherdens makt
har jag, ske Honom pris, stått villigt på min vakt. 

Från Marstrand fortsatte resan till Göteborg, där man stannade en hel månad för att vila ut. Så fortsatte man med häst och vagn till Jesper Svedbergs biskopsgård Brunnsbo utanför Skara, dit man kom den 10 november. Några av barnen hade blivit sjuka under resan och behövde vila sig ytterligare för att hämta nya krafter. Erik Björk lämnade dem därför i Kristinas vård hos Jesper Svedberg och fortsatte den 25 november tillsammans med svågern, svägerskan och de andra barnen till Falun, dit de kom den 8 december. Sin första predikan i Kristine kyrka i Falun höll han den tredje söndagen i advent 1714. Följande söndag predikade han i Kopparbergs kyrka och på trettondagen predikade han första gången i Aspeboda kyrka.

Hans Ling 

Erik Björk - Präst i Nya Sverige 1697 - 1714

 Erik Björk var född 1668 i Köping, där fadern var rektor, men han hade tillbringat sin barndom i Björskog, sedan fadern blivit kyrkoherde där. Vid sex års ålder fick han börja studera för en informator och två år senare skickades han med informatorn till Västerås för att gå i gymnasiet där. Efter bara något år ansågs han vuxen nog att klara sig på egen hand i Västerås. När han var tio år dog fadern. Modern hade ingen möjlighet att försörja alla sina åtta barn. Erik lyckades dock genom att jobba som handledare och lärare för andras barn få ihop tillräckligt för att slutföra gymnasiestudierna och 1687 börja vid universitetet i Uppsala.

Också i Uppsala försörjde han sig genom att ge privatlektioner. Teologie professorn Jesper Svedberg lade märke till den "osparade möda han visade emot sina ombetrodda disciplar" och anställde honom som informator för sin son Albrekt Svedberg och brorsöner Albrekt och Petter Schönström.

 Erik Björk kommer till Nordamerika.

Erik Björk blev sedan en av de tre präster som Karl XI sände till det forna Nya Sverige 1697. Där beslöt de att fördela sina arbetsuppgifter så att Erik Björk tog hand om trakten kring Kristinehamn (Wilmington) och Anders Rudman trakten kring Philadelphia medan Jonas Aurén skulle ägna sig åt mission bland indianerna.

Alla tre kände sig genast hemma. Naturen liknade Sveriges, folket talade svenska, "bryta dock litet på västgötska eller östgötska", och bodde i timmerhus av svensk typ. Nästan alla var läskunniga, trots att man allt som allt bara hade tre böcker på svenska. Det enda som skilde var att man ibland drack cider i stället för öl samt hade ätliga kastanjer och majs, "den helt kostelig är" som Björk och Rudman skrev i ett brev. Jorden var bördig och det fanns så gott om fruktträd att man matade svinen med frukt som skulle varit lyx i Sverige. De svenska familjerna var mycket välbärgade. De var också påfallande barnrika. De tre prästerna gissade att det berodde på att Gud ville utrota indianerna och ersätta dem med kristna svenskar. Indianernas antal i området hade minskat till bara något hundratal som följd av alkoholism, sjukdomar och inbördes strider.

 Nya kyrkor

 Erik Björks första uppgift i Kristinehamn blev att skaffa en ny kyrka som ersättning för den förfallna lilla träkyrka som byggts vid Kristine skans 1640. Den var konstruerad som ett blockhus för att kunna tjäna även för militära ändamål och var nu mycket förfallen.

 Det blev diskussion om på vilken sida om Delawarefloden den nya kyrkan skulle ligga. Till slut enades man om att först bygga en kyrka i Kristinehamn och därefter en på motsatt sida av floden. Till plats för kyrkan valde man ett markområde som kyrkvärden Johan Stalcop ägde och som låg invid den gamla kyrkogården mellan den nu förfallna skansen Christina och den spirande bebyggelsen där senare staden Kristinehamn skulle byggas. Björk ritade den nya kyrkan och grundstenen lades den 8 maj 1698. Byggnadsarbetena utfördes av 80 frivilliga församlingsbor under ledning av Johan Stalcop. En del specialarbeten lejdes ut till hantverkare från Philadelphia. För murbruket ansvarade negern Dick. Större delen av murningskostanden betalades av Johan Stålman. Till predikstolen skänkte J. Kock och J. Wallraven timmer, Peter Pettersson 3 plankor, Lukas Stidden 1 planka, Erik från Cranhook 7 plankor, Asmund 2 lister och bryggaren Sinicka 1 stolpe. Kyrkan blev 20 meter lång och uppfördes med murar av gråsten och med trätak.

 Kyrkan fick inget torn, utan kyrkklockan hängdes i ett stort valnötsträd. Kollekthåvar lyckades Erik Björk förmå sin svåger Gustav Rudbeck, postmästare i Uppsala, att skänka och sända över till Amerika.

 Invigningen skedde på Trefaldighetsdagen den 4 juli 1699 - två år efter Erik Björks ankomst till Amerika - och kyrkan döptes till Helga trefaldighets kyrka. Invigningen avslutades med att Johan Stalcop bjöd de flera hundra deltagarna på middag i sitt hem. I ett brev till biskopen Karl Wijström berättade Erik Björk stolt att kyrkan var den största och vackraste i hela Nordamerika och att guvernörerna både i Virginia och Maryland kommit för att beskåda den.

 Kyrkan finns ännu kvar som USA:s äldsta ännu använda kyrka. Den har dock numera fått ett torn och döpts om till The Old Swedes Church Holy Trinity.

 Också Anders Rudman såg det som sin främsta plikt att bygga en kyrka. Men till skillnad från Björk lyckades han inte komma överens med sin församling om var kyrkan skulle ligga. Rudman blev så upprörd att han lämnade Philadelphia och slog sig ned i Kristinehamn. Erik Björk tvingades ingripa och medla mellan Rudman och hans församling. Han lyckades få parterna att enas om att kyrkan skulle byggas i Wicaco strax utanför Philadelphia. Rudman återvände till Philadelphia och byggnadsarbetena började med Dick som ansvarig för murbruket. Kyrkan byggdes av tegel, som inköptes i Philadelphia. Den invigdes av Björk den 2 juli 1700 och fick namnet Gloria Dei. Även denna kyrka är bevarad och ligger nu inne i Philadelphia och kallas The Old Swedes Church Gloria Dei.

 Församlingsarbetet

 Erik Björk bodde till en början hos Lulof Stedham, men när nu kyrkorna stod färdiga, tog man itu med prästgårdarna. Församlingen i Kristinehamn köpte ett markområde invid kyrkan från Johan Stalcop. Där började man år 1700 uppföra ett bostadshus av spånklätt timmer i två våningar med fyra rum och ett vindsloft. Köket förlades till en separat byggnad på gården.

 Den norra församlingen byggde en prästgård åt Anders Rudman på en tomt som låg en hel mil från kyrkan i Wicaco. Det ledde till att Rudman byggde ett eget hus på mark som han köpte av Valentin Kock i Wicaco.

 En uppgift för prästerna var att upprätta kyrkböcker enligt den svenska modellen. Det är tack vare dessa som vi vet så mycket om svenskarna i Amerika.

 Man satsade också på undervisning och husförhör på svenskt sätt. Björk grundade en skola och 1701 kunde han anställa Sven Kolberg som lärare och klockare. I övrigt fick prästerna ägna mycket tid åt att lära församlingsborna att sjunga psalmer och överhud taget bete sig på rätt sätt vid kyrkobesöken. Många av de yngre hade aldrig hört en psalm eller bevistat en gudstjänst. Sedan många år hade gudstjänsterna bara bestått av att någon läst högt ur en bok och det viktigaste med dem hade varit de kappridningar som anordnades i anslutning till dem. Här är stor "oordentlighet" skrev Björk i ett brev hem, men "om Gud unnar oss livstiden skall här med Guds hjälp bli bättre med kyrka, prästgård, ordningar, katekesförhör och annat sådant".

 Björks och Rudmans arbete gav så småningom goda resultat. Svårare var det för Jonas Aurén, som skulle sprida kristendomen bland lenâperna. De lyssnade visserligen vänligt och intresserat på honom, men kom sedan med en rad frågor som Aurén till sin förtvivlan inte kunde besvara. Varför kom nyktra och hederliga indianer till Helvetet och alkoholiserade och omoraliska européer till Himlen? Varför hade Gud skapat indianerna om inte också de skulle få komma till Himlen?

 Aurén fick många goda vänner bland lenâperna, men lyckades inte omvända någon enda av dem till kristendomen. Till slut gav han upp missionerandet och anslöt sig till en sekt som hävdade att lördagarna borde vara helgdagar. Han gav till och med ut en bok, där han motiverade varför lördagen var vilodag och inte söndagen. Det förmådde Erik Björk att ge ut en motskrift. Den trycktes i New York 1704 med den långa titeln: "A Little OLIVE LEAF Put in the Mouth of that (so Called) Noah´s Dove, And sent Home again to let her Master know That the Waters are abated from off the face of the Ground, And that for the Sake of JESUS CHRIST, Whose Servant to the End of my Life I shall Endeavor To Be". Där förklarar Erik Björk på 29 sidor under åberopande av otaliga bibelhänvisningar och en del lärda verk varför söndagen är vilodagen.

 Också Erik Björk försökte lära sig indianernas språk, men inte heller han hade någon framgång med missionerandet.

 Livet i Amerika

 Redan det första året i Amerika gifte Anders Rudman sig med Peter Dalbos dotter Elisabet. Hon var släkt med Valentin Kock, som sålde den mark, där makarna uppförde sin bostad.

 År 1702 gifte Erik Björk sig med Peter Stalcops och Kristina Samuelsdotters 16-åriga dotter Kristina. Makarna bosatte sig på Peter Stalcops mark vid nuvarande Red Clay Creek. År 1702 föddes makarnas första barn, som fick namnet Tobias efter farfadern, som avlidit i Björskog tjugo år tidigare. Tobias följdes så småningom av ytterligare 9 barn. Den 20 januari 1710 flyttade familjen in i den ännu inte färdigbyggda prästgården invid kyrkan.

 Anders Rudman visade sig inte tåla klimatet i Amerika och blev sjuk. Han var för dålig för att återvända till Sverige så som hans önskan var. Han tog därför anställning först vid en engelsk församling i Philadelphia och sedan vid en holländsk församling i New York. Han skrev så till en studiekamrat från Uppsala, Anders Sandel, och föreslog att denne skulle byta av honom. Strax därefter dök det upp en annan svensk i Philadelphia. Han uppgav sig vara präst och heta Lars Tollstadius. Han fick vikariera för Rudman i väntan på att Anders Sandell skulle komma. När denne så anlände 1702 fick Tollstadius sluta. Han tog då kontakt med svenskarna på östra sidan om floden, vilka fortfarande väntade på den kyrka som de utlovats, när de gick med på att kyrkan i Kristinehamn byggdes. De bröt sig nu, trots Erik Björks protester, ut ur Kristine församling och bildade en ny församling med Tollstadius som präst. De uppförde så en egen kyrka vid Racoon (nuvarande Swedesboro) i New Jersey.

 Efter en tid blev Tollstadius stämd till domstolen i New York för att ha fått barn med en piga. På vägen dit kantrade han med sin kanot och drunknade. Församlingen ville då anställa Jonas Aurén som sin kyrkoherde. Han och Erik Björk hade ett långt samtal om saken. Det slutade med att Aurén avsade sig sina idéer om att lördagar borde vara helgdagar och att Christine församling formellt delades i en västlig del med Björk som kyrkoherde och en östlig under Auréns ledning.

 Aurén gifte sig 1710 med godsägaren Hans Gustavssons dotter Lydia, men avled tre år senare.

 Anders Rudman återvände efter en tid till Philadelphia. Här utnämndes han 1704 av Karl XII till superintendent över alla svenska församlingar i Amerika. Fyra år senare avled han. Någon ny superintendent utsågs inte, utan Karl XII godkände i stället att Jesper Svedberg, som nu blivit biskop i Skara, också lade sig till med titeln "biskop över Amerika". År 1711 utsågs Erik Björk till Svedbergs uppsyningsman över församlingarna i Amerika och fick titeln prost.

 Vart efter som åren gick blev svenskarna allt mer en minoritet i området. De kände sig utträngda av engelsmännen och det blev konflikter om jord, som engelska invandrare övertagit, och om skatterna. Redan 1699 uppvaktade Erik Björk och Anders Rudman guvernören William Penn i saken. Någon lösning uppnåddes dock inte och 1706 satte svenskarna med Anders Sandels hjälp upp en protestskrivelse till viceguvernören Markham. Inte heller detta gav något resultat och 1709 skrev man igen, den här gången till folkförsamlingen. Det ledde till att William Penn vände sig till Sveriges ambassadör i London och klagade över svenskarnas beteende. Ambassadören vidarebefordrade Penns klagomål till regeringen i Sverige. Den skickade en skrivelse till svenskarna i Amerika med en uppmaning till dem att visa lydnad mot de engelska myndigheterna. Detta gjorde svenskarna ytterst upprörda och i skrivelser till regeringarna i London och Stockholm 1713 bad de att få sända Erik Björk till Europa för att förklara läget. Någon sådan resa blev dock inte av innan Björk av andra skäl lämnade Amerika. Björk skrev dock genast efter hemkomsten till regeringen och klagade på viceguvernören James Logans behandling av svenskarna.